Runt Siljan i Dalarna har C styrt i ett sekel. Nu röstar folket där på SD och straffar Annie Lööf för hennes SD-kritik och S-samarbete. Bönder och hantverkare vänder sig mot migration och höga energiskatter.

I ett reportage i DN frågas: ”Kan SD nu koppla ett grepp om allmogekulturen?”

Svaret är ja. Det har i stor utsträckning redan skett. Framgångarna på landsbygden för partiet är enorma. Jag tänkte här först återge lite ur DN-reportaget och sedan analysera varför detta stora skifte i breda befolkningsgrupper sker.

”C har slagits i spillror”

Det har gått så illa att centerpartister i Dalarna firade valförlusten, rapporterar DN.

”Firade? Ja, så bittra är känslorna gentemot Annie Lööf bland gräsrötterna vid Siljans strand. Det katastrofala valresultatet bekräftade det lokala missnöjet med partiledningen i Stockholm.”

– Att beblanda sig med gamla kommunister anses oerhört märkligt i den här bygden. Vi är icke-socialister. Vi är självägande bönder och företagare som är oerhört rädda för socialism, säger Jonny Jones som varit C-kommunalråd i Rättvik.

Han menar att Annie Lööf och hennes strateger saknar förståelse för det självbestämmande som hela den centerpartistiska identiteten vilar på.

Sverigedemokraterna har fötterna på jorden

I flera glesbygdskommuner i Dalarna uppvisar SD närmast skånska siffror i årets riksdagsval: i Gagnef är SD största parti med 27,8 procent, i Malung-Sälen 32,1 procent, i Orsa 32,8. I Rättvik vann SD med 29,2 procent, strax före Socialdemokraterna.

Först knyckte SD hälften av arbetarna från Socialdemokraterna, sen företagarna från Moderaterna och nu lantbrukarna från Centerpartiet.

– Det tyder på något slags skicklighet i utformningen av budskap. Mest har det väl att göra med inställningen till flyktinginvandring där alla tre grupper är skeptiska, säger statsvetaren Sören Holmberg till tidningen.

”Åt helvete”

– För mig var det väntat att det skulle gå åt helvete, säger byggaren Inge Östlund om Centerpartiet som han närmast föddes in i, men som sedan några år bytt till Sverigedemokraterna.

– Det finns ingen rim och reson med att ett litet land i Norden ska ha världens högsta drivmedelspris. 90 procent av Sverige är ju landsbygd, säger Östlund vars far och farfar var centerpolitiker.

Hans 19-åriga dotter Elena, som nu driver skönhetssalong, gick gymnasiet i Falun. Där fick hon en skymt av migrationen. Den funkar inte, bedömer hon.

– I Falun tar vi mer hand om dom än om oss själva, säger hon till DN.

Någonstansare, inte varsomhelstare

Vad är det som gör att arbetare överger S, företagare överger M och landsbygdsbor överger C, för att istället samlas hos Sverigedemokraterna? Sören Holmberg nämner invandringen, men det är bara ett symptom på det som gått fel med Sverige.

Elena är något djupare på spåren. Svenska politiska eliter bryr sig mer om främlingar än sitt eget folk. Riksdag och regering håller på att skänka bort den välfärdsstat och trygghet som flera generationer i Sverige slitit ont för att bygga upp. Så att barnen skulle få ett bättre liv än dem själva.

Och så skänker politikerna bort alltihop!

De gamla partierna har av någon märklig anledning kastat all filosofi och vetenskap överbord för ett postmodernistiskt förakt mot det bestående, det traditionella, det beprövade, det som fungerar.

Det handlar inte enbart om historiskt extrem invandring, utan om att man exempelvis avvecklar ett av världens bäst avvägda energisystem. Billig el – insåg tidigare politikergenerationer – är avgörande för företagande och utveckling. Nu stänger politikerna ner fungerande energikällor innan man byggd de kraftkällor man menar ska ta över. Något mer dåraktigt är svårt att tänka sig. Lägg därtill att samma politiker talar om fördubblad elkonsumtion – medan man lägger ner elproduktion!

Detta fattar arbetare, företagare och landsbygdsbor – men i mindre utsträckning välbeställda tjänstemän i storstäderna varur de flesta politiker kommer.

Denna socioekonomiska skillnad mellan gamla partier och SD kombineras med den samhällssyn som kommer till uttryck genom det nationella perspektivet. Eller som britten David Goodhart formulerade det: någonstansare mot varsomhelstare (låter bättre på orginalspråket: anywhere/somewhere). 

Alltså skillnaden mellan människor som bottnar i sin kultur och hembygd och vill genom den skapa välstånd och utveckling, och människor som är globalistiska och gärna flyttar runt som individualistiska atomer utan att ha några band till lokalsamhället. Man bryr sig bara om sitt – men förutsätter att andra upprätthåller de system man förväntar sig ska finnas när man behöver dem. Jag ser dessa människor som en kombination av det sämsta med liberal individualism och socialistiskt rättighetstänk.

Kombinationen är nyckeln till framgång

Sverigedemokraternas framgångar finns, menar jag, att söka i partiets förståelse för det filosoferna John Locke och Thomas Hobbes beskrev som samhällskontraktet. Staten (och politikerna) får sin legitimitet genom att skydda medborgarnas liv och trygghet, mot att medborgarna betalar skatt.

Detta ömsesidiga kontrakt har de gamla partierna fullkomligt struntat i under årtionden. Istället för att utföra politikens uppgift inom den nationell gemenskapen som bygger på både rättigheter och skyldigheter, har man försökt frigöra staten från medborgarna för att använda statskassan till allehanda godhetsprojekt som ger politiker och deras byråkrater tillfredsställelse snarare än folket.

Det som ger Sverigedemokraterna deras intellektuella ramar är kombinationen av samhällskontraktet och ett konservativt värnande om det egna landets kultur, traditioner och respekt för dem som byggt landet.

Kort och gott kan man säga att Sverigedemokraternas konservativa ansats passar stora väljargrupper som arbetare, företagare och landsbygdsbor betydligt bättre än de sju gamla partiernas fokus på att nå internationell prestige genom att skänka bort svenska folkets tillgångar.