Partiledarbytet i Socialdemokraterna, från Stefan Löfven till Magdalena Andersson bara tio månader före riksdagsvalet, skulle ge valseger och en ny mandatperiod med S-statsminister. Det fungerade inte. Och nu kommer interna kritiken.
I en bitter ledartext skriver Jonna Sima: ”Sveriges första kvinnliga statsminister fick bara behålla sitt uppdrag i drygt nio månader … Även om partiet fortfarande är störst kräver valresultatet självkritik, att man så att säga vänder på varenda sten.”
Valtaktiken från S-högkvarteret på Sveavägen var enkel: Socialdemokraterna har inte lyckats på något enda politikområde, därför spelade man ut personfrågorna. Den impopuläre Löfven måste bort och en ny ledare och statsminister måste in. En kvinna borde göra susen!
Valet föll på Magdalena Andersson. Hon har visserligen en lika träaktig och grå personlighet som Löfven, men hon är kvinna.
Såg först ut att fungera
Ett tag såg taktiken ut att fungera. Opinionssiffrorna ökade under vintern och med ryska invasionen i Ukraina rusade siffrorna en bit över 30-procentsstrecket. Men i valrörelsen tog träaktigheten och tomheten i den politiska meritlistan över. Ingen gick på att hon bara var ansvarig för S-politiken sedan i november och därför inte bar skuld för skjutningarna och el- och bränslepriserna.
Aftonbladet konstaterar: ”Magdalena Andersson fick bära stora delar av valrörelsen på sina axlar … Det fungerade inte fullt ut.” Jonna Sima menar att Andersson föll in i oppositionens förklaringar om att kriminaliteten är kopplad till invandring. ”Det rimliga är ju att tala om klass och fördelningspolitik. Annars kan man lika gärna rösta på Moderaterna – eller på SD, som många också gjorde.”
Personligt förtroende räcker inte om politik saknas
Det fungerade inte att hålla med oppositionen om att regeringen misskött sig. Tanken från Sveavägen var att Magdalena Anderssons högre personliga förtroende skulle övertrumfa politiska sakfrågorna.
När Magdalena Andersson i Rinkeby höll sista valtalet, dagen före valdagen, var hon opersonlig, skriver Aftonbladet: ”i Anderssons tal saknades ett personligt tilltal till alla de som drabbats hårt av kriminaliteten och skjutningarna i området. Istället hördes inrepeterade talepunkter om fler straff, fler poliser. Det är en brist på lyhördhet som illustrerar Socialdemokraternas problem”.
Fungerar klasskamp?
Jag deltog i SVT:s valanalys med radikale S-debattören Daniel Suhonen som också efterlyste klasskamp. Han menade att förlusten av väljare utanför storstäderna till SD är en katastrof. Riktiga jobbare har övergivit S som blivit ett tjänstmannaparti för dem som tjänar bra.
Analysen om vad som hänt kan vara riktig (vi behöver mer fakta för att vara säkra) men jag undrar om klasskamp är det rätta svaret för en Socialdemokrati som vill vinna tillbaka arbetarna.
Valrörelsen fokuserade på kriminalitet och höga skatter på el- och bränsle. Vad är klasskampens svar på dessa frågor? Kanske mer av SD-närmande om energi och klimat, men kriminaliteten? Klasskampsretoriken är ju en viktig orsak till den rådande slapphäntheten med brottslingar, eftersom vänstern ser dem som de verkliga offren för samhället, inte de som blivit utsatt för våld.
Socialdemokraterna har en jobbig tid framför sig, om de vill hitta en sammanhängande politik för framtiden. Det kommer att vara mycket lättare att bara kritisera den nya regeringen från alla håll och kanter. Därmed kan S komma att låta sitt mål stanna vid att utmåla den nya regeringen som misslyckad. Knappast konstruktivt.
Här gäller det att den nya regeringen håller ut och inte faller till föga för de mediestormar som S kommer att blåsa upp kommande år.