Okej, opinionsmätningarna ger inga tydliga svar. Det är jämnt. Så låt mig lista ett antal möjliga utfall på valnatten. Många mycket olika utfall är möjliga.

Svenska folket ska bestämma hur landet ska styras i fyra år. Men vem? Och hur kommer partierna att agera om det inte går som man vill?

1. Socialdemokraterna fortsätter som vanligt

I Fokus spekulerar Johan Hakelius i att det blir som vanligt efter valdagen: S regerar vidare. Detta eftersom andra partier saknar både det självförtroende och den fräckhet som S har. Denna gång efter sin ”rent manipulativa” pressträff då Anders Ygeman hängde ut Jimmie Åkessons parti som ”säkerhetsrisk”. Detta gjordes inte därför att det föreligger någon sådan risk, utan för ”att sprida obehag bland borgerliga väljare”.

Det är möjligt att Hakelius får rätt, men då med ett viktigt tillägg: Svenska massmedier agerade propagandister åt regeringsmakten och ifrågasatte inte de fullständigt grundlösa anklagelserna.

Och detta scenario förutsätter att C, V och MP ger vänstersidan majoritet och att de tre småpartierna viker ned sig – som de gjorde under mandatperioden som nu tar slut – och efter en del gny och gnäll ändå lyder den socialdemokratiska taktpinnen.

2. Oppositionen bildar majoritetsregering

Valutslaget kan skrälla. Om traditionella S-väljare finner partiledningens smutskastning av SD vara överdriven och låtit sakfrågorna om trygghet komma i skymundan, kan de stanna hemma i protest eller röstar på SD. Då kan S rasa långt undre opinionsmätningarnas prognoser.

Både SD, M och KD kan då nå egen majoritet på egen hand, och ovanpå det tillgodoräkna sig ett femtontal mandat för L-partiet.

Ur effektivitetssynpunkt är självklart en majoritetsregering att föredra. Ulf Kristersson blir statsminister i en fyrpartiregering, även om SD blir störst. Detta efter praxis från 1979. De fyra partierna behöver lära sig att leva med varandra och det kan visa sig fungera bra när de väl sitter i regeringens sammanträdesrum i Rosenbad. Valåret 1991 blev KD regeringsparti samma månad som de kom in i riksdagen. Tröskeln till Rosenbad är inte särskilt högt för partier om de väl kommer dit.

3. S får ta in småpartierna i regeringen

Om Annie, Nooshi och Märta bråkar för mycket, måste till slut Magdalena plocka in dem alla i en majoritetsregering – om S alls ska få fortsätta regera. Och det finns inget som är viktigare för S än att få sitta i regeringen.

Eftersom partierna är oeniga på alla viktiga punkter, kommer Andersson att regera så som hon bedrev valrörelse: inte ha några åsikter alls. Göra så lite som möjligt. Allt för att inte riskera att förlora regeringstaburetterna.

4. Minoritetsregering med M och KD

De flesta tror, om oppositionen för majoritet, att Jimmie Åkesson får stanna utanför regeringen. Om SD hålls utanför regeringen, i någon sorts social utfrysning för att blidka medier och vänstern, har partiet naturligtvis inga skäl att vara lojalt – om man inte får mycket bra betalt i sakpolitiska beslut. Det måste bli mycket mer SD-politik om partiet inte är med i regeringen, för att kunna förklara för sina väljare varför man accepterar att inte sitta i regeringen.

Den som bjuds in med armbågen kommer att kräva djävligt bra betalt. Och får man inte betalt är det bara att välja rätt fråga att fälla minoritetsregeringen på. Då får väljarna i nästa val avgöra om Sverigedemokratiska förslaget som fällde regeringen var rätt, eller M-KD-L-förslaget var det. Om vi tittar på de senaste 10-12 årens politik, har SD alltid fått rätt, medan de borgerliga i varje fråga fått fel. Gissa vem som kan vinna på det…

5. C återvänder till borgerligheten

Om Annie Lööf förlorar valet, det vill säga halkar ner på ett väljarstöd under sju procent, kan de borgerligt sinnade i partiet sluta knyta näven i fickan. En valförlust ger dem läge att avsätta henne. Då kan partiet få en borgerlig partiledare och på samma sätt som L, vandra tillbaka till M, KD och L-lägret.

Även om de rödgröna – S, V, MP och C – skulle få majoritet, skulle då Kristersson ändå kunna bli statsminister eftersom C byter sida.

6. Liberalerna byter sida igen

Det spegelvända kan också hända. Även om de fyra oppositionspartierna – SD, M, KD och L – får majoritet kan en S-regering tillträda, om Liberalerna ännu en gång byter sida och sällar sig till V, C, MP och S. Riksdagsgruppen kan göra revolt mot Johan Pehrson och hävda att eftersom SD blivit så stora måste man välja vänstersidan.

7. En S-M-regering som sista utväg

Om de rödgröna får majoritet men inte kan komma överens om vilka partiet som ska ingå i regeringen och inte heller om vilken politik som ska föras, och ytterligare någon kris händer i vår omvärld, kan Magdalena Andersson bjuda in Moderaterna att ingå i regeringen. Det kan vara lockande för en och annan moderat om partiet förlorat positionen som största oppositionsparti. En sådan tvåpartiregering skulle inte få majoritet, eftersom dessa gamla partier är mindre än de varit förut. Men deras förslag kan ändå samlande i riksdagen utifrån verklighetens förutsättningar.

8. S utlyser extraval

Om S-regeringen kan fortsätta till stort jubel på valnatten, men de tre småpartierna ställer till med ett elände som gör det omöjligt att komma vidare. Eftersom småpartiernas ledare har fått blodad tand i sina ambitioner att ställa ständiga ultimatum kan regerandet bli outhärdligt. Och om M inte är beredd att bilda S-M-regering, samtidigt som borgerligheten ligger i spillror, vad har S då att förlora på att utlysa extraval? Då har de chans att stärka sitt väljarstöd, inte minst mot just de trilskandes samarbetspartierna.

9. Åkesson blir landets oppositionsledare

De som vill skrämmas med SD borde kanske tänkt på en sak. Med majoritet för oppositionen blir Ulf Kristersson statsminister, även om M inte skulle bli största parti i regeringsunderlaget. Detta eftersom KD och L backar upp Kristersson. Då behålls bilden av att mot S står borgerligheten. Om det däremot blir rödgrön majoritet, och Sverigedemokraterna blir större än M, ja, då har Sverige fått en ny oppositionsledare i Jimmie Åkesson.

Då är det han som i riksdagen leder oppositionen mot den S-ledda regeringen i alla sammanhang under den nya mandatperioden. Åkesson blir då en avgörande aktör i att utforma hur oppositionen mot S-regeringen ska se ut inför nästa val 2026. På sikt kan denna effekt visa sig vara den viktigaste med årets valrörelse: det nya oppositionsalternativet blir tydligare konservativt, med nytt ledande parti inom oppositionen.

Önskan om tydligt valutslag

När jag funderar på alla turer som kan ske efter valet, blir min stilla önskan: Snälla svenska folk – ge oss ett tydligt valutslag så att landet kan få en regering med tydligt mandat.