Många framför hånfullt motstånd mot att Sverigedemokraterna ska få ta plats i en ny regering, trots att partiet är näst störst i landet. Tongångarna liknar mycket dem mot en ministär Posse för 140 år sedan.
Det första parlamentariska experimentet i Sverige skedde 1880 då Arvid Posse blev statsminister med stöd av bönderna i riksdagen. Han tillträdde även om den gamla maktens aktörer gjort allt för att stoppa tillträdet och kallat Posse’s regering för ”politiskt missfoster”.
Motstånd mot ”uppkomlingar”
Då som nu vill man bortse från demokratiska principer och hindra nya aktörer utanför etablissemangen från att nå maktställning.
Gamla makthavares motstånd mot att möta konkurrens från nya krafter är tidlös. De besuttna vill aldrig flytta på sig, särskilt inte för ”uppkomlingar”.
Arvid Posse var visserligen greve i Skåne men han blev, genom sitt ledarskap och handlingskraft, sin vinnande personlighet och mot etablissemangen rebelliska hållning, snabbt ledare för bönderna i riksdagens andra kammare efter dess införande 1865.
Under mer än tio års tid utspelades en kamp mellan adeln och kungens byråkrater å ena sidan och riksdagens största parti, Lantmannapartiet, å den andra. Många ansåg kungens rådsmän svaga och inkompetenta, samtidigt som det ansågs ligga i tiden att bjuda in de folkvalda i riksdagen i regeringsarbetet.
Under 1870-talet gjordes flera försök att bilda regering med båda sidorna, adelns rådsmän och Arvid Posses Lantmannaparti. Men de föll på grund av hårt motstånd.
Ramaskri mot statsminister från riksdagen
Dessa försök att jämka samman olika aktörer skapade ramaskri i Stockholm. Adelsmannen Curry Treffenberg stämplade en möjlig Posse-ministär som ”politiskt missfoster”. Friherren och förre finansministern Johan August Gripenstedt skrev i Aftonbladet när Karl XV avvisat Posse att han framför ”hela landets odelade och uppriktiga tacksamhet” för kungens ”ädla uppfattning och fasta beslut, att icke ens vilja höra omtalas sådana personer, vilka genom sitt politiska lycksökeri ej åtnjuta en allmän aktning och det offentliga anseende … för att kunna intaga en plats vi konungens rådsbord.”
Det ansågs utgöra ”äventyrligt parlamentariskt experiment” att låta en riksdagens partiledare tillträda som statsminister. Det vore en ”riksolycka”. Ett brott mot den ”politiska anständigheten”.
Tidigare justitiestatsministern Carleson konstaterade dock torrt: ”En Possesk ministär var ett oundvikligt ont, som borde undergås, ju förr desto hellre, på det man sedan skulle få ro.” Han utgick alltså från att Posse skulle misslyckas, och efter hans fall skulle adeln kunna återta regeringsmakten.
Kung Oskar II utnämnde Posse
På den här tiden var det kungen som utnämnde statsministern och alla statsråd. För kung Karl XV var det otänkbart att erbjuda en riksdagsman att bli statsminister. Men när brodern Oscar II tog över som monark, var denne öppen för en sådan lösning.
I april 1880 utsåg han Arvid Posse till statsminister. Det ansågs som något oerhört radikalt att hämta en statsminister utifrån dennes ställning i riksdagen. I historieböckerna diskuteras om detta var ett första parlamentariskt experiment.
Greve Posse var ledare för andra kammarens dominerande parti, Lantmannapartiet, som ville lätta på böndernas börda att bekosta försvarsmakten. Man ville införa värnplikt betald av statskassan. Trots utredningar och stöd från delar av etablissemangen, föll det förslag som regeringen lade fram. Arvid Posse avgick därmed 1883. Först 1901 infördes värnplikt i Sverige.
Dagens kritiker står inte heller på rätt sida om historien
För min del anser jag det fullständigt klart på vilken sida de står som kritiserar Sverigedemokraternas rätt att ingå i en ny regering hösten 2022. De respekterar det demokratiska utfallet lika lite som adeln på 1800-talet när de vägrade släppa in folket i maktens boningar. De ser föraktfullt på nya aktörer som ”uppkomlingar” som hotar den gamla ordningen där de besuttna behåller makten, hur illa man än sköter den.
Hur gick det för dem sedan? De som besegrade Posse förlorade allt fyrtio år senare då parlamentarismen fick sitt definitiva genombrott.
De som hånfullt avvisar Sverigedemokraterna står också på fel sida om historien – den demokratiföraktande.
*
Källa: fakta och citat i artikeln har hämtats från Den svenska ministären under ståndsriksdag och tvåkammarsystem av Leif Kihlberg (Almqvist & Wiksells, 1922) och Kungen av Skåne av Rune Bokholm (Historiska media, 1998).