Det har hamnat i skymundan att Magdalena Andersson inte kommer innanför dörrarna till Rosenbad utan att ha gjort upp med tre svårt splittrade småpartier. V och MP kräver ministerposter för att rösta för Anderson som statsminister. C säger absolut nej till V i regering som de kan rösta fram.
Vill vi ha en ny omgång på 134 dagars tjafs om röda sträck, ultimatum och förhandlingsförbud mellan partier? Ja, de som lägger sin röst på Socialdemokraterna bjuder in till just det.
Bara om oppositionen med M, SD, KD och L får majoritet, alltså får 175 riksdagsmandat eller fler, kan vi komma att slippa en repris av förra mandatperiodens turbulens.
Politik ska handla om verkligheten
Visserligen är inte oppositionen inte samkörda, utan går till val utan uppgörelser. Men där finns olikheter kring sakpolitiska förslag. Hur många och vilka skärpningar för att göra livet surt för kriminella ska genomföras? Hur mycket behöver migrationslagarna skärpas?
Detta är traditionell politik. Så det ska vara. Att partier diskuterar konkreta lagförslag och reformer som ska genomföras i verkligheten.
Det vore så oerhört skönt om politiken i Sverige kunde återgå till att handla om verkligheten och inte kring ett kackalorum kring vilka partier som får prata och förhandla med varandra!
Trött på psykodramat i riksdagen
Jag är så innerligt trött på den psykodramatik som tagit allt syre från rikspolitiken de senaste fyra åren. Nu får man ju inte längre vara kritisk mot Annie Lööf utan att det ska stämplas som hat – vilket just är ett inslag i den psykodramatik som utspelar sig – men jag skiter i det: Annie Lööf bör mycket av skulden för att riksdagen mer liknat ett hönshus än ett folkvalt parlament.
Hon lovade sina väljare att Ulf Kristersson var hennes statsminister 2018, ändå röstade hon direkt efter valet NEJ till honom som statsminister. Det är ett dramatiskt och ofrånkomligt svek mot väljarna.
Det blev också upptakten till den turbulens som sedan dominerat hela mandatperioden och därmed flyttat fokus från att göra vardagen mer uthärdlig för medborgarna där ute i verkligheten, för att istället handla om vem som får prata med vem i riksdagskorridorerna.
Låt realpolitiken komma tillbaka
Med en ny blågul majoritet slipper vi en ny sådan mandatperiod. Oenighet kommer att finnas, men inte om vem som får prata med vem, utan om viktiga saker. Sådant som berör befolkningen. Politik på riktigt. Exempelvis har vi en sådan ”liten” sak som kalkbrytningen på Gotland. Ska den stoppas vid årets slut och därmed stoppa alla väg-, järnvägs- och bostadsbyggen? Här kan den blågula regeringen se till att Sverige inte avindustrialiseras, medan de rödgröna sätter symbolpolitiken främst.
De svenska väljare som vill att realpolitiken – verkligheten – ska komma tillbaka i svensk politik kan bara rösta på ett sätt – på oppositionen för en ny riksdagsmajoritet.