Borgerlig press räknar med att Liberalerna kommer med i en M-KD-regering, men inte Sverigedemokraterna. Det ger helt fel signal till de 1,3 miljoner väljare som röstat på partiet och som faktiskt är främsta anledningen till att Ulf Kristersson alls kan bli statsminister.
Det retar mig att vissa skribenter tror att man kan behandla Sverigedemokraterna som dörrmatta för en borgerlig regering som kör på så som Fredrik Reinfeldt. Aldrig i livet!
Regeringsmakten är blytung för ett parti
Ledare i Dagens Industri vill se L i regeringen, men inte SD. Ändå redogör ledaren för hur viktigt det är för ett parti att ingå i regeringen:
”Att sitta med i regeringen är den effektivaste vägen att få utväxling för de krav som partiet har gått till val på, bland annat i den ekonomiska politiken. Det är också det bästa sättet att få gehör på de områden där Liberalerna har ett särskilt intresse, som socialpolitiken. … En lång rad angelägenheter har regeringen exklusivt ansvar för – utrikespolitiken, utnämningspolitiken, tillsätta utredningar, instruktioner till myndigheter.”
Varför ska ett parti som är mer än fyra gånger större än L förvägras denna makt, medan L ska få den?
Det finns ingen logik i detta. Tänkandet bygger på att vissa röster är mindre värda än andra. Det är allt annat än demokratiska tankar.
I nyval skulle L försvinna
I ledare i Göteborgs-Posten sägs det inte rakt ut, men både L och SD tycks lämnas utanför. Sverigedemokraterna ska nöja sig med att hålla reda på sina riksdagsledamöter: ”Det är alltså inte rätt läge att tramsa och provocera”. Detta sagt om det parti som ordnat segern åt de icke-socialistiska…
Men en poäng har ledaren, om L-ledamöter börjar avvika åt vänster och undergräver den nya riksdagsmajoriteten: ”Om det blir stökigt i partiet och ledamöter får för sig att fälla regeringen kommer Kristersson inte att tveka att utlysa nyval. Då kommer partiet prompt försvinna från riksdagen.”
Ja, det är ett viktigt verktyg i statsministerns verktygslåda. Men parlamentarismens grundtanke är att den sida som vunnit majoritet också bildar majoritetsregering och tar samlat ansvar för den förda politiken. Att lämna ett eller två partier utanför minskar inte regeringens totala beroende av dem alla i riksdagsvoteringarna.
Alla för en, eller tjuv och rackarspel
Antingen står man samlade, en för alla, eller så är man från början inställd på tjuv och rackarspel partierna emellan. Det senare vore en olyckan för folket som behöver en handlingskraftig regering.
Uppgifterna för en ny regering blir, som G-P skriver, inte enkel de kommande fyra åren med inflation och lågkonjunktur: ”Framför den nya regeringen står nu den inte avundsvärda uppgiften att ta tag i flera komplexa och väldigt allvarliga problem som väntar på sin lösning.”
Ulf Kristersson borde lära av Thorbjörn Fälldin. Han fick också många uppmaningar om att 1976 bilda en mittenregering på 35 procent av mandaten och lämna Gösta Bohmans moderater utanför. På den tiden var det Moderaterna som stigmatiserades av Socialdemokraterna som högerextrema. Men Fälldin lyssnade inte på dessa röster som gick vänsteropinionens ärenden. Moderaterna kom med i regeringen. Och trots svåra inre spänningar och regeringskris, vann de tre partierna förnyat förtroende i folket i nästkommande riksdagsval.
Fälldin visade ledarskap. Han förstod det symboliskt viktiga i att bilda majoritetsregering. Svenska folket behövde se att andra än vänsterpartier kunde regera landet.
Nu är vi i liknande historiskt ögonblick igen.