Storbritanniens drottning går till historien som den regent som suttit längst tid på tronen i landet genom alla tider: hela 70 år. Hennes första premiärminister var Winston Churchill. 

Premiärministrar har kommit och gått under hennes tid som Samväldets överhuvud. Från Winston Churchill då drottning Elizabeth tillträdde 1952, till att i tisdags ha givit uppdraget till Liz Truss. Faktum är att det skiljer över 100 år mellan just dessa båda premiärministrars födslar – Churchill var född 1874 och Truss är född 1975. Bara denna fakta är talande nog för hur länge Elizabeth faktiskt regerat Storbritannien.

Kröningen, juni 1953.

Elizabeth II har visat hur en statschef i en monarki kan stå över de politiska trender och motsättningar som kan finnas i en nation. Hon har satt plikten mot sitt land först. Hon har visat att tradition skapar stadga och trygghet, i en tid då radikalism fått dra iväg västerländska samhället och skapat olycka och otrygghet.

Hon har därmed visat hur viktigt det är med en tung och tongivande funktion som är som den alltid varit, som gör att medborgarna känner igen sig i tider då mycket annat förändras i grunden. En funktion som symboliserar det samhälle vi människor måste leva i tillsammans, det samhälle som innebär att vi inte bara kan vara enskilda individer som gör som vi vill.

Det som blir svårigheten i en monarki är att den ändå inte kan undgå förändringar som den måste anpassa sig till. En sådan förändring är medierna. När hennes farfar var kung behövde han bara hålla några tal i radio. I övrigt var kungens vardag fri från allmänhetens nyfikna blickar. Det förändrades dramatiskt under Elizabeth II:s regenttid.

Medierna vill komma när, men drottningen förstod att de inte fick komma alltför nära. Efter Dianas död ville hon hålla sorgen privat, vilket var en felbedömning där hon fick tänka om. Hon tog snabbt tillbaka sin respekt hos folket genom att hålla TV-tal där hon sa ”som farmor”. En liten eftergift till det mer moderna och informella sätt som vi umgås idag.

Jag anser att vi i västerlandet har för lite respekt för traditioner och seder som på ytan kan verka förlegade och styltiga, men som över tid ger stadga och ett lugn i samhället där ändå så mycket annat ständigt ändras och är förgängligt. Genom att se statschefen som en symbol för nationen och historien kan denna institution stärka sammanhållningen och också vara garant för konstitutionens orubblighet över tid.

Samtidigt är det att lägga en oerhörd börda på en familj. Att barn uppfostras till en roll de kanske inte valt om de haft chans att välja. Men just familjen är en central symbol för vår civilisation. Familjen är samhällets grundläggande byggsten. Genom att växa upp med traditioner och seder kan äldsta barnet föra monarkens uppgifter vidare.

Och genom att kungafamiljen står helt fri från partipolitik och politiska nycker ges statsmakten högsta chef en stadga och ett symbolvärde som nationer så väl kan behöva när polarisering och motsättningar tidvis blir starka.

Vi människor är individer med fri vilja, men vi behöver också en större samhällsgemenskap som ger samhörighet och trygghet i utsatta situationer. Att denna gemenskap symboliseras av en monarki är inte alls dumt. Tvärtom. Det är rätt så smart.