Nu är det bara fyra dagar till valdagen. Det går redan att summera årets valrörelse. Något nytt kan knappast påverka de sista dagarna.

En som summerat årets valrörelse, och gjort det väl, är Widar Andersson i Folkbladet (S): ”Den socialdemokratiska sidan i vid mening satsar stenhårt på att valet ännu en gång ska handla om SD. Förhoppningen är att tillräckligt många allmänborgerliga väljare ska förmås att avstå från att rösta på L, M och KD.”

Så sant. Ingen egen politik. Bara smutskastning för att försöka skrämma väljare.

Andersson fortsätter: ”På högersidan i politiken satsar man stenhårt på att valet ska handla om skjutningar och elpriser. Förhoppningen är att tillräckligt många S- och allmänborgerliga väljare ska komma fram till att mycket lite talar för att regeringen, som haft ansvaret för samhällsutvecklingen under de senaste åtta åren, plötsligt ska genomgå en metamorfosliknande förändring till det bättre.”

Ja, skjutvapenvåldet och elpriserna är två extremt konkreta och kännbara exempel på att utvecklingen i landet går åt fel håll.

Tydliga perspektiv

På ett sätt är det bra att en valrörelse kan summeras upp på detta korta och enkla vis. Då vet vi på valnatten hur väljarna tänkt. Får röda sidan fortsatt förtroende bevisar det att svenska folket inte är redo för förändring, utan fortsatt sätter hopp till ”mer av samma”.

Jag tycker naturligtvis detta vore tragiskt och förlust av ytterligare fyra år till floskler och ytliga skenmanövrer avsedda för medierna, som inte ändrar någonting i verkligheten.

Men om majoriteten inte vill prova en ny regering, så är det så. Mer måste då tydligen raseras i samhället innan majoriteten har fått nog.

Handlingskraft direkt

Om däremot oppositionen får majoritet, då har svenska folket givit ett mycket tydligt mandat för förändring. En ny regering kan då vidta kraftfulla åtgärder för att ändra kurs på den tungmanövrerade atlantångare som regeringspolitik i ett land är.

Vänsterkrafter kommer att skrika som stuckna grisar över varje förändring som en ny konservativ regering genomför, men präglas reformarbetet av självförtroende, viljekraft och skyndsamhet, så hinner resultat visa sig innan väljarkåren går till val igen 2026.

För att tipsa en sådan möjlig regering om hur man kan beskriva sitt historiska uppdrag har jag skrivit ett förslag till regeringsförklaring, som den nye statsministern skulle kunna presentera för riksdagen om några veckor. (Den publiceras som kulturartikel: Ny regering? Ja, tack!)

Oavsett vilken sida som får majoritet, känns det skönt att landet får – förmodligen efter krångliga partiförhandlingar – en legitim regering som vunnit folkflertalets stöd. Det är demokratins största styrka. De som förlorar kan ändå acceptera situationen. Och får en ny chans om fyra år. För det som är kärnan i folkstyre är inte ett val, utan att väljarna får bestämma igen och igen i regelbundet återkommande allmänna val.