Sakfrågorna är viktigast. Det påminner Jimmie Åkesson om varje gång regeringsfrågan nämns. Och för väljarna är naturligtvis VAD politiken gör i handling viktigare än vilka poster olika partier får. Men det finns fler dimensioner i politiken.
När väljarna har sagt sitt är det lätt för politiker att glömma bort väljarna och ägna sig åt korridormygel, så som skedde efter förra valet med 134 dagars regeringsbildning.
Där får inte SD, M, KD och L hamna. Då är spelet förmodligen förlorat och ett antal L-ledamöter kommer att hoppa av till S – igen.
Statsministerposten
Rent matematiskt borde partierna ställa upp på Jimmie Åkesson som statsminister. Men där finns en praxis från 1979, då Moderaterna gick om och blev större än Centerpartiet under ledning av Thorbjörn Fälldin. Ändå var det inget snack – Fälldin blev statsminister igen, dels på grund av hans personliga tyngd, men också av parlamentariska skäl.
Folkpartiet backade upp Fälldin och dessa två mittenpartier var större än M. På samma sätt backar idag KD upp Kristersson och eftersom M och KD är större än SD, blir det Kristersson som blir regeringsalternativets statsminister.
Minoritetsregering?
Det vanliga mantrat är att M-KD är samkörda och borde bilda minoritetsregering som sedan gör upp i riksdagen med SD och L. Detta är en dålig lösning av många skäl.
Regeringen kommer att sakna prestige. Allt som en liten minoritetsregering gör kan ifrågasättas: har ni stödpartierna med er. ”Stödpartier” som till på köpet är större än regeringspartierna (M-KD: 24,5%, SD-L: 25,2%).
Liberalerna och Sverigedemokraterna vill båda vara med i regeringen och denna ambition överensstämmer med parlamentarismens logik: de som har majoritet och ska ta ansvar borde naturligtvis alla vara med på lika villkor. Varför skulle L och SD ta ansvar inför väljarna i nästa riksdagsval om de inte får vara med i högsta beslutande organet?
Utanför tältet pissandes in, eller innanför pissandes ut?
Den burleske amerikanske presidenten Lyndon B Johnson från Texas tydliggjorde en viktig aspekt på politik när han sa, om en tung makthavare som hans stab ogillade, ”Det är nog bättre att ha honom innanför tältet pissandes ut, än utanför tältet pissandes in” (Well, it’s probably better to have him inside the tent pissing out, than outside the tent pissing in. Källa: New York Times, 1971).
Politik handlar inte bara om fakta och principer, utan också i hög grad om strategi och taktik där fördelar och nackdelar måste vägas mot varandra. En god politisk beslutsfattare hittar ett beslut som ger bästa möjliga effekt, hellre än att köra huvudet i väggen och misslyckas med att nå allra bästa effekt.
Johnsons grovkorniga citat är i högsta grad aktuellt för Ulf Kristersson när han ska bilda regering. Vill han ha tunga maktspelare utanför regeringen som känner sig fria att kritisera eller motarbeta den, eller är det bättre att bjuda in dessa maktspelare – som han är helt beroende av – till regeringsbordet i Rosenbad och få dem att sluta upp 100-procentigt för regeringen?
En anledning till att S-regeringen allmänt ses som misslyckad är att inte bara oppositionen kritiserat den, utan även de stödpartier som regeringen varit beroende av.
Minsta motståndets lag
Detta idiom, ”Följa minsta motståndets lag”, kopplas ofta ihop med lathet men har många betydelser. En kan bli avgörande för Ulf Kristersson när han ska bilda regering.
Vi vet att Liberalerna motsätter sig att Sverigedemokraterna – som har mer än fyra gånger så många väljare – från att ingå i regeringen. Och vi vet att detta är ömsesidigt, Sverigedemokraterna har svårt att se Liberalerna i en ny regering.
Men Kristersson behöver dem båda för att kunna bli statsminister.
Så vad skapar minsta möjliga motstånd? Ja, att Kristersson erbjuder både Sverigedemokraterna och Liberalerna att ingå i regeringen om de accepterar varandra. Liberalerna behöver alla politiska poster de kan få, och de vet att de ändå måste rösta för samma förslag som Sverigedemokraterna, om man nu vill ha en ny regering. Mycket talar för att båda då kan ta plats vid bordet.
När dessa partier ingår i regeringen har de av egen självbevarelsedrift all anledning att både komma överens och att försvara regeringens politik ut mot allmänheten.
Men skulle det fungera? Ja, innan alliansregeringen bildades 2006 fanns en högljudd feministisk falang inom Liberalerna som ständigt störde bilden av att det fanns ett borgerligt regeringsalternativ. När väl alliansregeringen bildats, där ministrar från L ingick, förstod denna falang att man riskerar att fälla regeringen om man inte lugnar ner sig, vilket man också gjorde. Deras främste företrädare fick också en ministerpost från 2010: Birgitta Ohlsson.
Detta är inget konstigt. Det är så här Socialdemokraterna gör hela tiden för att hålla olika delar av ”rörelsen” på gott humör. Det är därför som S så desperat behöver regeringsmakten: för att kunna tillfredsställa alla sina interna falanger. När S är i opposition och inga köttben har att dela ut, då stiger stridsviljan. Minns ordspråket: När krubban är tom bits hästarna.
Ledarskap kräver praktiskt handlag
En regeringsbildning handlar inte bara om siffror, mandat, sakförslag, fakta och logik. Det handlar om att förstå vad olika parter har för behov, hur de kan tillfredsställas för att nå bästa möjliga resultat. Ytterst handlar det om att parterna känner att de alla vinner på samverkan.
Eftersom det finns många marker på pokerbordet att spela om, borde de fyra partierna kunna komma till en lösning som – sammantaget – gynnar var och en.
Som jag ser det är bildandet av en majoritetsregering det mest rimliga för alla parter.