På vänsterkanten hänger man upp sig på enstaka ord, medan man blundar för gigantiska misstag som skett i samhället de senaste årtiondet. Det är som om ord ur en enskild persons mun eller tangentnedslag är viktigare än verkligheten själv.

En gammal vän tycker valrörelsen bara är ”blaj”. Det finns inget fokus på de viktiga frågorna, utan man skandaliserar olika enskildheter.

Jag håller med. Det finns en fruktansvärt krampaktigt sökande efter att någon ska ha sagt något som går över gränsen för vad vänstern tycker – och då går man till full attack, är indignerad å andras vägnar. ”Hur uttrycker du dig!?!”

Kalkylerad härskarteknik – inget känsomässigt

Är man på vänsterkanten så korkade idioter att man går i spinn över ett ord eller formulering?

Nej, självfallet inte. Det är spelad indignation.

Varför? Därför att det är enklaste sättet att få övertag. Man behöver inte ha rätt, men visar man starka känslor av upprördhet pressar man motståndaren på defensiven eftersom denne förväntas förklara sig.

Det här är ett djuriskt beteendemönster som fungerar också på moderna människor eftersom vi fortfarande är apor och har reptilhjärna som okritiskt ger den som är indignerad ett företräde. Den som blir sååå känslomässigt upprörd, måste ju ha en anledning, eller hur?

Den som blir attackerad genom ett skrikande, känslomässigt påhopp blir lätt paralyserad och instinktivt hamnar lätt på defensiven. Har jag gått för långt? Har jag gjort nåt fel – eftersom någon blir så upprörd?

Vad göra när någon vältrar sig i kränkthetskänslor?

Även om jag, när jag råkat ut för att bli angripen på detta sätt, vet att den som är indignerat upprörd spelar teater och är extremt bedräglig mot publiken, så är det svårt att bemöta – eftersom publiken inte förstår att indignationen är falsk. Om jag går till motangrepp och säger att så där upprörd är du inte, då förvärras bara situationen. Den indignerade skriiiiiiiker då ännu högre, om att jag använder härskarteknik och förtrycker och är svinaktig, även om motsatsen är det sanningsenliga.

Så länge tillräckligt stor andel i publiken inte förstår att de blir känslomässigt manipulerade är det enda alternativet att fortsätta hålla sig till sitt eget budskap och lämna skådespelet därhän.

Vi människor måste lära oss att känslor i politiska diskussioner ofta inte är äkta, utan spelade. Vi får inte ta känslomässiga utspel som varande äkta per se. Och i politiska debatter mellan partiföreträdare hör indignationer överhuvudtaget inte hemma. Den som tycker illa om något som sagts, borde bemöta det sagda utifrån vad den som sa det menade, inte göra vantolkningar, inte skapa mentala halmgubbar som man sedan gråter krokodiltårar över.

SD-reklam ”arbetsmiljöproblem”

Ett dagsaktuellt exempel är när Seco-klubb inom LO-facket via TV4 (17/8) riktar ett ”nödrop” om att det är ”arbetsmiljöproblem” när partier man inte gillar gör reklam, som när Sverigedemokraterna köpt reklamplats och tunnelbanetåg målats i partiloggan. Det är ett indignationsnummer för att försöka försvaga en politisk motståndare, försöka förminska respekten för ett av landets största partier.

Demokrati skulle alltså ha blivit ett ”arbetsmiljöproblem”. Vill LO avskaffa riksdagsvalen och låta S regera som kommunistpartiet i Kina? Om inte – lägg ner skitsnacket!

Våldtäkt på svensk

Ett annat konkret exempel, och som visar hur känsomässiga utbrott också blivit vissa liberalers favoritsysselsättning, är indignationsnumret över att partisekreteraren Richard Jomshof kommenterat konsten där en kvinna klär sig i hijab och svensk folkdräkt med orden: ”våldtäkt på Sverige”. Det anser Dagens Nyheter (18/8) vara rasistiskt och diskvalificerar partiet från att få inflytande.

Man skakar på huvudet.

Två invändningar: 1) Är det DN som bestämmer vem som ska få ha inflytande över landets styre? Isåfall är inte Sverige längre en demokrati där svenska folket bestämmer. DN:s ledarekommentar är antidemokratisk – om vi nu tillåts vara lite logiska, rationella och analytiska.

2) Konsten ska ju provocera säger vänsterliberaler – men bara åt ett håll tydligen. Om man menat något med att konsten ska provocera, är det väl utmärkt att Jomshof reagerar och provocerar tillbaka. Men det är uppenbart inte tillåtet i DN:s samhälle där alla som inte håller med DN ska tystas och marginaliseras. (i förlängen kanske låsas in…?)

Sakfrågorna försvinner när indignation får styra

All den här indignationen har en avgörande konsekvens: sakfrågorna, fakta, avvägningar mellan olika viktiga värderingar, allt det som en valrörelse borde handla om, kommer i bakvattnet.

Bara bjäbbet blir kvar.

Se igenom amatörskådespelarna!

Min uppmaning är att vi alla hjälps åt att se indignationsnumren för vad de är: amatörskådespeleri. Och även eventuella äkta utbrott har ingen plats i en politisk diskussion där samhällsfrågor som rör de många människorna ska avhandlas, inte enskilda personers känsloliv.

Indignationsnumren är bedrägerier som saboterar de fria och öppna samtalen i viktiga sakfrågor. Dessa billiga känslostormar borde förvisas bort från den politiska arenan, till den arena där de hör hemma: teatern.