Om en månad kan S-regeringen ha fallit. Efter åtta turbulenta år – med sammanbrott för den svenska staten kring allt från brottsbekämpning till risk för rullande akut nedsläckning av elsystemet i delar av landet – talar historien för regeringsskifte.

När Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten 1976 – efter nära 44 år vid makten – har förre partisekreteraren och S-ministern Marita Ulvskog medgett att ”det kändes som en statskupp”.

Sådan är mentaliteten: Socialdemokraterna äger makten över Sverige.

Om en månad kan de stå där igen, utsparkade av svenska folket från regeringskansliet Rosenbad.

Hur ser orsakssambanden ut?

I så fall handlar det om en kombination av grova sakpolitiska misslyckanden i att sköta statsapparaten samtidigt som det folkliga underlaget krympt och tvingat S att locka över allt fler partier till sossesidan, eller ”sosseburen” skulle jag kunna skriva om jag var lika elak som S är mot sina meningsmotståndare.

Som Widar Andersson i Folkbladet påpekat har detta samarbete med småpartier försvagat partiet. Utan stödpartier som MP och C hade kanske inte S stängt ner Ringhals 1 och 2 och skapat elkris och elprischock. Förr var S ett pragmatiskt parti och en regering med minsta gnutta förstånd ser inte till att stänga ned fullt fungerande kraftkällor. Särskilt inte innan de har blivit ersatta med motsvarande kapacitet. Men stödpartierna måste få sitt. Och Socialdemokraterna är villiga att riskera svenska folkets trygghet, bara de själva får behålla makten.

Men samtidigt är det som Widar Andersson skriver i Folkbladet idag: Med borgerliga alliansens framgångar på 00-talet var S ”i närmast fritt fall. När sedan Sverigedemokraterna mitt i alltihop stormade in i riksdagen med ytterligare en version av socialdemokrati; en mer naket nationalistisk och minst sagt frispråkig invandrarkritisk variant, så kunde man ju tro att klockan på allvar skulle börja klämta för det gamla maktpartiet. Men så blev det inte. Sverigedemokraterna blev istället den politiska borgerlighetens problem. Den framgångsrika borgerliga Alliansen spräcktes.”

Detta skriver han i Folkbladet under den provocerande rubriken: Åkesson räddade Socialdemokraterna.

Mer korrekt är att S räddades kvar i makten av C och L, småpartier som man lyckades skrämma halvt ihjäl med det parti – Sverigedemokraterna – som tagit hand om så många socialdemokratiska väljare.

Skälet till att S behöver småpartierna är ju att man förlorat hundratusentals väljare som flytt från S till SD.

Realpolitik borde avgöra

De här politiska spelteorierna är underhållande att snacka om, men jag hoppas verkligen att det är fundamenta i verkligheten som avgör vem som vinner regeringsmakten.

Väljarkåren har i en demokrati att bedöma om den sittande regeringsmakten skött sin uppgift och bör få förnyat förtroende, eller om den misskött sin uppgift att ordna så att staten skapar trygghet, stabilitet och förutsägbarhet för människor och företag i landet.

Väljarkåren har dock tendens till att mer se vad partierna har att erbjuda framåt, vilka löften och satsningar partierna säger sig vilja genomföra om de får regeringsmakten.

Men även denna andra aspekt står Socialdemokraterna förvånansvärt tomhänta. I radions partiledarutfrågning ville Magdalena Andersson inte ge några vallöften utan tala om målsättningar, ”på grund av det parlamentariska läget”.

Däremot orkestrerar partiet en kraftig smutskastningskampanj under bordet mot sina motståndare. S vill skrämma väljare och aktörer till att ta avstånd från de som har en sakpolitik som hotar Socialdemokratins maktposition. Genom att undergräva motståndarna hoppas S få sitta kvar vid makten även om de inte har någon politik och de i åtta år administrerat statligt sönderfall.

Det vore tragiskt om den taktiken lyckas, vem som än står för en sådan.

Måtte väljarna se igenom manipulationerna

Mitt hopp är att väljarna inte går på skrämseltaktiken, utan ser det för vad det är: utspel från ett parti som befinner sig i panik.

Om man förlorar valet i september, kommer man igen att känna det som att det är ”en statskupp”. Regeringsmakten i Sverige tillhör ju Socialdemokraterna.

Just därför skulle både demokratin och landet må bäst av att de förlorar.

Förlust vore bra för S – som det var 1928

Och även Socialdemokraterna behöver en förlust så att de kan fundera igenom vad partiet egentligen ska stå för, hur man ska bli bättre på att se väljarnas verklighet och förskjuta aktivisternas radikalism. Det var ju just det Per Albin Hansson gjorde efter förlustvalet 1928, då han tog till sig det konservativa folkhemmet och försköt den radikala internationalismen och våldsförhärligande klasskampen. Det blev starten på det mest framgångsrika regeringsinnehavet i västvärlden från 1932 till 1976.

Inte för att jag vill att S ska bli stora igen, men alla politiska rörelser måste utvärdera sin roll, sina verktyg och framför allt vad det är medborgarna i landet behöver av statsapparaten. Inget parti behöver en sådan självrannsakan mer än Socialdemokratin.