Spänningarna i världen har ökat dramatiskt i år. Efter ryska anfallet i Ukraina trappas konflikten upp om Taiwan. För kinesiska kommunistpartiet är Taiwan en nagel i ögat sedan man tog över fastlands-Kina.

KOMMENTAR. Man hade ju kunnat hoppas att Kina blev avskräckt av hur isolerat Ryssland blivit efter anfallet mot Ukraina. Men tonläget är mycket högt från officiellt kinesiskt håll efter att USA:s talman Nancy Pelosi gjort ett stopp i Taiwan under sin rundresa i Asien. Besöket i Taiwan fanns inte med på hennes officiella resplan och räknas som ett privat besök, ett bevis på hur känsligt besöket är.

Kina har hotat med ”konsekvenser” och att USA kommer att ”få betala priset” om besöket blev av.

– Det en grov inblandning i Kinas inrikespolitik. Det skadar allvarligt Kinas suveränitet och territoriella integritet, kränker principen om ett Kina, hotar fred och stabilitet i Taiwansundet och skadar sino-amerikanska relationer, gormade en talesperson för Kinas utrikesdepartement i början på veckan.

Imperialistisk våg

På samma sätt som ryske presidenten Putin ser Ukraina som ryskt, ser kinesiske presidenten Xi Jinping Taiwan som kinesiskt.

Det är som att större diktaturer startat en imperialistisk våg där de vill lägga under sig folk och länder som ser sig som självständiga med egen nationell identitet.

Här visas att imperialism och nationalism inte alls är förenliga. Ändå kallas geopolitiska anspråk från aggressiva regimer ofta för ”nationalism”, när det i realiteten handlar om att kränka andra folks rätt till nationell suveränitet.

Att framhäva sig själva – varesig det är ryssar och kineser eller tyskar och japaner – i nationalistisk retorik är ett sätt att kidnappa nationella identiteter för att sälja in imperialistisk mål. Den som är nationalist kan inte hålla med, utan respekterar både rysk och ukrainsk kultur, både kinesisk och taiwanesisk rätt till självbestämmande.

Kina borde lära av ryskt misslyckande

Trots att Ryssland har historia av supermakt fram till 1990, klarar man inte av att invadera det betydligt mindre Ukraina. Och västvärlden har visat att man menar allvar när man motsätter sig angreppskrig. För första gången har sanktioner visat sig fungera. Väst har fortfarande ekonomiska muskler som diktaturerna i världen inte kan mäta sig emot – ännu.

Sanktionerna stryper rysk ekonomi på ett sätt som Ryssland, med eller utan Putin som ledare, i längden inte kommer att klara. Även om ett fredsavtal skulle resultera i folkomröstning i Ukrainas östra provinser om vilket land människorna där vil tillhöra, vore det ett enormt bakslag för Ryssland. Priset för expansionsplanerna är enorma.

Också Kina har förstått att man inte kan strunta i västvärldens avsky för invasionskrig. Kina har inte ökat, utan minskat, sin handel med Ryssland sedan kriget startade. Enligt experterna beror det på att Kina inte vill stöta sig med väst.

Taiwan kan jämföras med Ukraina

Därför kan man undra om brösttonerna från kinesiska regimen mot talman Pelosi bara är tomma ord och retorik som går automatik. Xi Jinping ville försöka avstyra hennes besök, men nu när det är genomfört är frågan om Kina verkligen vill trappa upp konflikten.

Visserligen innebär besöket att Kinas ledarskap ser hjälplöst och förödmjukat ut. Amerikanska politiker låter sig inte skrämmas av kinesiska hot.

Kinakännaren Michael Schuman skriver i The Atlantic, under rubriken What Nancy Pelosi’s Taiwan Trip Says About China: ”Allt detta melodrama skulle kunna undvikas om Peking strävade efter att vinna hjärtan och sinnen istället för att skrämma dem. Om landet tog ett mer praktiskt och realistiskt förhållningssätt till Taiwan, som har växande politisk och ekonomisk betydelse, skulle det kunna lindra rädslan både i Taiwan och runt om i regionen. Även om Xi tror att hans hårda linje svarar på amerikanska provokationer, är hans vapenskramlande ett eget val. Han kan göra andra val – som konstruktiv dialog – som kanske bättre tjänar hans slutliga mål och långsiktiga intressen. Tills dess kommer Xi att upptäcka att han skapar kriser istället för att lösa dem.”

Men Schuman erkänner att detta är önsketänkande från hans sida: ”Ingen förändring i Xis synsätt är dock på väg. Peking har uppenbarligen kommit att tro att man kan tvinga grannar och motståndare att underkasta sig dess önskemål och anpassa sin politik till Kinas intressen.”

Tidigare talman besökte Taiwan 1997

Den förste talmannen i USA som besökta Taiwan var Newt Gingrich 1997. Kinas företrädare försöker bagatellisera det besöket nu när ännu en talman gjort resan, rapporterar Wall Street Journal.

– Ett tidigare misstag gör inte följande misstag legitimt, sa ambassadör Zhang Jun, som för närvarande innehar ordförandeskapet i FN:s säkerhetsråd, vid en pressträff på måndagen i New York.

För tidningen berättar Gingrich att på den tiden hade kineserna bara ett önskemål, att han inte flög direkt från fastlands-Kina till Taiwan. Så Gingrich flög från Shanghai till Tokyo i Japan innan han flög till Taiwans huvudstad Taipei. Gingrich stöder naturligtvis Pelosi i hennes besök på Taiwan, även om de tillhör konkurrerande partier. Det har fått kinesiska företrädare att angripa Gingrich: hans stöd till Pelosi visar ”hur vissa amerikanska politiker skapar spänningar i relationerna mellan Kina och USA, kaos över Taiwansundet och instabilitet i världen bara för att gynna dem själva.”

Enligt kinesiska diplomater Wall Street Journal att läget är annorlunda än för 25 år sedan. Ambassadör Zhang Jun har anklagat icke namngivna ”externa krafter” för att ha förändrat situationen runt Taiwan till det värre. Läget riskerar att komma utom kontroll. Kineserna menar att besöket i Taiwan av Pelosi är ”farligt och provocerande” och undergräver relationerna.

Var ska det sluta?

Kineserna har inte preciserat på vilket sätt relationerna skulle förändras. Det har inte framförts några konkreta motåtgärder från Kina. Alltså kan det vara tomt prat.

Man kan se det spända läget som en psykologisk krigföring mellan diktaturer och västvärlden.

Vem ska ge vika? Ska väst släppa på sanktionerna och låta Ryssland och Kina bedriva imperialistisk politik mot grannländerna? Eller ska diktaturerna inse att priset är för högt att stöta sig med väst och därför skruva ner sina erövringsplaner?

Ett viktigt skäl till att Ryssland och Kina kunnat inta en mentalitet där de räknar med att kunna utöka sin makt över omvärlden är att väst på rent militära grunder kan anses fegt, svagt och nedrustat. Det är ju bara USA som behållit en militärmakt som inger respekt.

Men väst har nu – förmodligen till diktaturernas stora förvåning – visat sina ekonomiska muskler. Väst har infört sanktioner som slår hårt mot Ryssland som faller tillbaka till sovjetiskt fattiga nivåer.

Frågan är om de imperialistiska drömmarna hos Vladimir Putin, Xi Jinping och övriga etablissemang i dessa diktaturer är så starka att de är beredda att offra hela landets ekonomi.

Det som Deng Xiaoping en gång gjorde var att byta ut planekonomi mot marknadsekonomi eftersom han ville se ekonomisk utveckling för det kinesiska folket. Och eftersom han visste att det var bästa sättet att undvika folkuppror. Om Dengs strategi lever kvar, kommer Kina inte att riskera sin ekonomiska utveckling för imperialistiska drömmar.

Vad Xi Jinping tycker är okänt, men kanske västs starka reaktioner mot Putins anfallskrig får honom att inse att Deng Xiaopings prioritering nog är den rätta också i nutid: tänk på det egna folkets bästa före tramsiga politiska idéer. I så fall kommer ändå något gott ut av det förödande kriget i Ukraina.