Svensk politik har skiljt sig från andra flerpartisystem genom att ha två block. Förr gynnades Socialdemokraterna av detta, när det var ekonomisk höger-vänsterpolitik som dominerade. När nu regeringsalternativen handlar om konservativt mot radikalt, förlorar Socialdemokraterna en del av sitt framgångsrika arv av reformism.
Med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010, skriver statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson, blev ”konfliktstrukturen i Sverige inte längre endimensionell. Kulturella värderingsfrågor har skapat en stor åsiktsspridning och konflikt … som inte har med [ekonomiska] vänster-högerfrågorna att göra”. Det som ligger till grund för Sverigedemokraternas framgångar är att partiet lyfte in konservativa värderingar i svensk politik.
Nya normala
Det tvingade Socialdemokraterna att bromsa det nya partiets framfart genom att söka stöd hos vänsterliberala partier, via ex januariavtalet. Det innebar att S blev mer höger i ekonomiska frågor (med avskaffandet av värnskatten för de rikaste som tydligt exempel) och mer radikala i värderingsfrågor än vad S traditionellt varit.
Ekengren Oscarsson skriver om det nya normala i parlamentarismen, att ”den förda regeringspolitiken blir inget partis önskade regeringspolitik. Det är en kompromissprodukt, där ingen fått som de vill, eller där partierna är någotsånär nöjda med byteshandeln.”
Jo, det är naturligt när politiska landskapet förändras och den konservativa dimensionen ruckar på den ekonomiska dimensionens tidigare totala dominans. Då hamnar partier som förut stod långt ifrån varandra närmare än de partier man förut låg närmast (C från M- till S-samarbete, M från C- till SD-samarbete osv).
Socialdemokraterna försvagas
Det Ekengren Oscarsson inte tar upp är vem som får svårast att navigera i det nya normala.
Visst har Moderaterna stora interna svårigheter att knyta an till en konservativ hållning efter Reinfeldts revolutionärt anarkistliberala agerande (han rev alla gränser och skapade kaos i landet). Men Reinfeldt var en parantes i moderat galenskap. Arvet efter det gamla Allmänna valmansförbundet, högerpartiet och Gösta Bohman finns där. Moderaterna behöver hitta tillbaka till sin egen identitet som konservativt parti, givetvis grundad i dagens samhällsproblem.
Den uppgiften för M är betydligt enklare än de förskjutningar som Socialdemokraterna måste göra: ge upp det sista av sin stolta folkhemskonservativa grundpelare för att istället leka radikalliberaler med centerpartister, miljömuppar och kommunistarvtagare i Vänsterpartiet.
Socialdemokraterna måste överge den reformism som man 1917 så framgångsrikt etablerade, för att ge revolutionärerna från partisplittringen rätt i efterhand.
Det är som Widar Andersson i Folkbladet (S) skriver: ”Det har under mycket lång tid funnits ett starkt konservativt drag i den socialdemokratiska hållningen. Vilket inte är konstigt. Ett dominerande regeringsparti lever ofta i symbios med historien; de historiska framgångarna beskrivs gärna som fundament för dagens politik. Sambanden mellan socialdemokratisk regeringspolitik då och nu är en väsentlig framgångsformel som endast till liten del kan ersättas med att tillhöra ett vänsterliberalt block med V, C och MP.”
Centerpartiet är extremt, inte mitten
Sedan reagerar jag på att Henrik Ekengren Oscarsson jämför Centerpartiets mittenretorik med legendariske tyske förbundskanslern Konrad Adenauers uttryck ”keine experimente” (inga experiment). Centerpartiet har ju under både Reinfeldts tid och S-regeringarna varit en starkt pådrivande kraft för vanvettiga experiment på exempelvis energiområdet. Jessica Stegerud tar upp de gigantiska skandalerna kring Nuon och Vattenfall (i debattartikel) där C bär huvudansvar.
C är bara mittenparti i retoriken och i partipolitiska spelteorier. I sakpolitik är C ett lika extremt och utopiskt parti som någonsin Vänsterpartiet.
Därför är det inte ett dugg svårt att förstå varför väljarna, som enligt Ekengren Oscarsson till en tredjedel finns i mitten, inte röstar på C. I sakpolitik och sett över hundra år och i jämförelse med nordiska grannländer skulle jag vilja påstå att Sverigedemokraterna är partiet i Konrad Adenauers mitt.
Det är skillnad på vad som objektivt, över tid är en balanserad mittenpolitik byggd på beprövad erfarenhet och vetenskap – och vad som i politiska hetluften och retoriken sägs vara ”mitten”.
Blockpolitik, ja tack!
Henrik Ekengren Oscarsson verkar vilja ha en politik i mitten, utan två regeringsalternativ som slarvigt kallas block. Men det betyder att makten överlåts till korridormygel i riksdagen (just det som januariavtalet var) istället för att låta väljarna på valdagen avgöra huvudriktningen för en ny regering.
Jag vill som demokrat låta folket välja väg, oavsett om de två regeringsalternativen handlar om ekonomisk höger-vänster eller som nu om konservativt ansvarstagande eller fler radikala experiment.