I G-P uppmanar tidningsmannen Peter Hjörne: ”I stället för invektiv bör valet huvudsakligen handla om fyra ting: Sakfrågor, ansvarsutkrävande, regeringsduglighet och hopp.”

Jag kan inte annat än hålla med. Hjörne skriver i krönika: ”Allt borde gynna Kristerssonsidan, vars fyra partier har åstadkommit en samsyn i de frågor som väljarna tycker är viktigast. SD och M anses dessutom ha den bästa politiken i tre av de frågor som dominerat valdebatten hittills – lag och ordning, invandring/integration och energipolitik.”

Detta samtidigt som Anderssonsidans ”ideologiska klyftor är djupa som Ronja Rövardotters Helvetesgap”.

Men det finns uppenbara förklaringar till att valrörelsen blir till pajkastning.

Medierna vill inte granska makten

Socialdemokraterna och deras svans av vänsteraktivister gör allt för att slippa tala om allt som S-regeringen gjort fel och misslyckats med. Och när det kommer till ansvarsutkrävande är massmedierna den viktigaste, ja, avgörande, aktören – och de gör inte sitt jobb. Man granskar inte makten. Tvärtom, granskar man oppositionen åt makten, som nu senast då S försökte använda en psyksjuks mordplaner mot Annie Lööf för att anklaga oppositionen. Alla stora medier gick i Socialdemokraternas ledband, som om Sverige vore en socialistisk enpartistat.

Eftersom Sverige inte har en fri press, utan en S-styrd mediescen, blir det svårt för väljarna att vara ansvarsutkrävande och bedöma regeringsdugligheten. Väljarna får ingen seriös granskning av makten genom medierna. Istället serveras billig pajkastning vars avsikt är att leda bort väljarnas intresse för att utkräva ansvar efter åtta års regeringsinnehav.

Nu hoppas jag väljarkåren ser igenom all vinklad, tillrättalagd propaganda, och ändå röstar bort regeringen. Men det är uppförsbacke när makten har de stora medierna på sin sida.

Ansvarsutkrävande skulle krossa regeringssidan

Om valrörelsen hade handlat om sakfrågorna hade Socialdemokraterna varit under 20 procent i väljarstöd. De har gjort allt fel. Precis allt. Nedläggningen av fyra fullt fungerande kärnkraftreaktorer i södra Sverige tillhör den mest uppenbara dårskapen, som hushållen nu får känna av med chockerande elpriser.

Ett ännu större felsteg är Socialdemokratins migrationspolitik med öppna gränser för folk som aldrig kommer att kunna jobba i Sverige eftersom deras kunskapsnivå är låg, särskilt i förhållande till den avancerade arbetsmarknad som partiet annars skryter om.

Kostnaden för att vara ”god internationalist” är nu 130 miljarder kronor om året för att försörja de hundratusentals utlandsfödda människor från andra kulturer som inte fungerar i Sverige.

Dessutom har andra generationens invandring visat sig skapa en kraftig överrepresentation i våldsbrottslighet och gängkriminalitet. Antalet dödsskjutningar blir bara fler och de börjar nu ske i köpcentrum och i välbesökta parker. Problem som kunnat förutses, men som bara bemötts med saft och bulle.

Sakpolitik skulle ge SD uppemot 50 procent

Hade den S-ledda faktiska utvecklingen kunnat ställas mot den politik som Sverigedemokraterna fört i mer än 20 år, hade förmodligen uppemot 50 procent röstat för SD-linjen.

Varför? Därför att partiet fått rätt i precis allt. Jag minns själv hur jag var skeptisk till Jimmie Åkessons tal inför valet 2010, då han varnade för våldtäkter och kriminalitet i den generösa invandringens spår. Så illa kan det väl ändå inte gå, var min tanke. Och alla andra öste anklagelser om rasism, fascism och nazism på Åkesson och partiet.

Men Sverigedemokraterna hade rätt. Hur bespottade de än var. Hade väljarna fått klart för sig hur sakförhållandena ligger hade säkert många av de 60 procent som i SOM-mätningar sagt sig vilja ha lägre invandring röstat på Sverigedemokraterna – det enda parti som drivit just den linjen.

Hopp, men först ärlighet om tuffa beslut

Peter Hjörne nämner hoppfullhet, att ”människor behöver känna förtröstan och hopp om att det kan bli bättre”. Detta är en viktig faktor i politik, även om känslor av detta slag är mycket svåra att fånga.

Min referens är här Winston Churchill. Han hade ett världskrig att vinna, och 1940 stod han ensam mot etablissemangen i London som ville fredsförhandla med Hitler. Churchill vann folkets stöd och förtroende genom sina tal om att inte ge upp, om att ”never surrender!”

Det som var Churchills briljans var att han ingav hopp genom att erkänna hur tufft det skulle bli. Churchill lovade inga snabba segrar, gav inga glättiga budskap om att det snart skulle vara över. Och just detta, hans brutala ärlighet om hur jävligt det skulle bli, gav paradoxalt nog britterna hopp. För nu visste folket att de hade en ledare som menade allvar, som med fast hand kunde leda dem genom svårigheterna.

Min slutsats: Det mest hoppfulla politiker kan göra är att vara ärliga och säga som det är. Inte linda in, inte bagatellisera, inte bortförklara, inte svamla.

Så borde också en ny svensk regering tänka. Upp med alla problem på bordet. Tala om dem öppet. Sverige har aldrig någonsin haft så svåra inrikes oroligheter och obalanser som nu. Det krävs ett bestämt och uthålligt ledarskap för att vrida ett land som ledarlöst driver allt närmare sammanbrott för rättsstaten, bort från de farliga farvattnen, ut genom stormar på de öppna haven och fram till lugnare hamnar.

Kort och gott: hoppet ligger i politiska ledare som vet vad de gör och står för det.