Det är mycket snack om vilka partier som ”ska få” ingå i en ny regering. Den här ängsligheten hör inte hemma i parlamentarismen. Där ska regeringssidan ställas mot oppositionen så att väljarna i val får avgöra inriktningen.
När det blev ”statskupp” enligt S-företrädare, det vill säga när de borgerliga vann svenska riksdagsvalet 1976 efter över 40 år av oavbrutet socialdemokratiskt regeringsinnehav, var det Moderaterna som var det stigmatiserade partiet. Socialdemokraterna skällde då på statsministerkandidaten Thorbjörn Fälldin och skrämdes med att mittenpartierna hamnar i ”högerburen” om Moderaterna och Gösta Bohman fick komma med i regeringen. Välfärden skulle avvecklas, hotade Olof Palme.
Nu var Fälldin inte av den ängsliga sorten. Han struntade i de socialdemokratiska skriken i falsett och tog med Moderaterna så att det blev en majoritetsregering 1976. Därmed visade han svenska folket att han ville ha regeringsmakten och styra riket. Det gjorde att han vann nästa riksdagsval 1979, trots att man haft en hel del slitningar mellan de tre borgerliga partierna.
Fälldin vann omval därför att han gjorde det fullständigt klart att han var ett alternativ till Olof Palme, och menade allvar med att lägga om kursen bort från socialism och löntagarfonder.
Djävlar anamma
I årets val står partierna inför samma sorts dilemma – och på båda sidorna. Socialdemokraterna behöver både C och V för att kunna bilda regering. Moderaterna behöver samarbete med SD och L för att kunna bilda regering.
Väljarna vet detta. Det är ingen hemlighet. Därför borde man ta konsekvensen av det och bilda majoritetsregering oavsett vem som får majoritet.
I politik kan man inte vara ängslig och rädd för andra av folkets valda representanter. Den som inte är beredd att ta övriga partier i båten för att nå regeringsmakten borde sluta med politik och gå hem. (Detta framförde jag också i SVT:s Aktuellt igår kväll.)
De liberaler som är oroliga för att man behöver samarbeta med SD för att nå regeringsmakten förtjänar ingen respekt. De kan ju byta till vänstersidan eller åtminstone sluta sabotera arbetet med en icke-socialistisk regering.
Kristersson borde göra som Fälldin
Därför borde det vara självklart för Ulf Kristersson att vid en majoritet i riksdagen för M, SD, KD och L agera på samma trygga och stabila sätt som Thorbjörn Fälldin – tar in alla partier i regeringen.
Det vore en tydlig signal om att den nya regeringen är på riktigt. Att man vill lösa de samhällsproblem man tagit upp under valrörelsen.
Det skulle också vara ett långfinger till socialdemokratins gaphalsar: vi struntar i er! Gorma ni bäst ni kan, men svenska folket har givit oss mandat att ta itu med allt det elände S-regeringen ställt till med.
Visa vilja att nå regeringsmakten
Maud Olofsson sa 2006 om alliansen mot S, att ”den som har roligast tillsammans vinner”. Idag är det nog rimligare att säga att ”den som har starkast vilja kommer att vinna”. Socialdemokraterna gör allt för att vinna. Man ändrar ståndpunkt 180 grader på fråga efter fråga. På S-kongressen i november hånade Magdalena Andersson kärnkraften och dem som ville behålla den, idag säger S att man är beredd att bygga ny kärnkraft. Igår var det rasism med visitationszoner i förorter, idag lägger Andersson förslag om att polisen ska få göra husrannsakan utan misstanke. S är beredd att sälja ut allt av sin politik, bara man får behålla makten.
Så desperat behöver oppositionen inte alls vara. Man kan tvärtom stå för en konsekvens sakpolitisk hållning. Men man behöver visa att man vill vinna valet. Det gör man genom att acceptera parlamentarismens grundförutsättning: samarbeta med dem som behövs för att nå majoritet.
Så gjorde Thorbjörn Fälldin, trots allt skäll från Olof Palme. Det gjorde honom inte bara till vinnare, utan till en historisk gestalt som lade om kursen i Sverige bort från socialism och ”blandekonomi”.
Nu har oppositionspartierna chansen att bli lika historiska. Men då måste man våga. Våga vinna. Våga regera.