Nu har valrörelsen gått in i sitt intensivskede. Först ut i Ekots partiledarutfrågning i radion idag var moderatledaren Ulf Kristersson, där han fick en rad tuffa frågor i direktsändning.

Det hanns med många ämnen då P1-morgon under 45 minuter grillade Kristersson. Intressantast var den allra sista frågan:

Om du blir statsminister, vad är det första beslut du fattar på ditt första regeringssamanträde?

– Det allra första vi gör är att lägga fram planen för att komma åt den grova kriminaliteten, stoppa ungdomsrånen, sexualbrotten och sätta Sverige på rätt kurs igen.

Den undran som gnager i mitt bakhuvud är varför M inte genomförde detta när man innehade justitieministerposten under åtta år fram till 2014. I valrörelsen 2010 lovade Reinfeldt att minska straffrabatterna, men efter valsegern gjorde man ingenting. Menar Moderaterna allvar den här gången? Eller ska man vika ner sig för vänsterkriminologerna inom statsapparaten igen?

Skatter och besparingar

Kristersson lovar att inte höja skatterna. Han fick frågor om hur det ska gå ihop med satsningar på polis och försvar samtidigt som samarbetspartierna inte vill genomföra besparingar på stora kostnadsposter som a-kassa och sjukförsäkring, där Sverigedemokraterna motsätter sig nedskärningar, och ulandsbistånd, där KD och L motsätter sig besparingar.

På det svarade Kristersson att de fyra partierna på hans sida har visat att de kan göra upp om budgetfrågor i riksdagen och att de kommer att göra det igen.

I övrigt hänvisade han till att väljarna kommer att avgöra tyngdpunkten mellan partierna och därmed vilka som har bäst förhandlingsmandat för sin linje inom samarbetet.

Det är det enda rimliga svar han kan ge eftersom partierna inte gjort upp om några riktlinjer tillsammans före valet.

Majoritetsregering borde vara given

En naturliga fråga blev naturligtvis: vilka partier ska ingå i en regering som leds av Ulf Kristersson?

Ur parlamentarisk synvinkel borde det vara självklart. De partier som utgör majoriteten i riksdagen borde självfallet ingå i regeringen. Dessa partier måste ju ändå rösta för regeringens förslag i riksdagen för att de ska kunna sitta kvar.

Och det gäller för både en blågul och rödgrön riksdagsmajoritet.

Men här vill partierna förskjuta, degradera, se ner på varandra likt elever på en skolgård på mellanstadiet. Den här mobbningen är bedrövligt tröttsam.

Båda statsministerkandidaterna Kristersson och Andersson behöver göra upp med alla partier på den egna sidan. Då borde de också ta med dem i ett fullskaligt samarbete i regeringen.

Om då något mindre parti trilskas, ja, då kan ju det partiet själv välja att stanna i riksdagen som stödparti.

Två-, tre- eller fyrpartiregering

Kristersson ser en regering där M och KD ingår som självskriven, och att SD stannar utanför. Om L kommer med i regeringen eller inte håller han öppet.

Det är en dålig lösning. Moderaterna var själva – när de var det av S stigmatiserade partiet – inför valet 1976 mycket noga med att poängtera att efter valdagen ska partierna behandlas som jämlikar. Några partier får inte göra upp först, för att sedan ställa ett tredje eller fjärde parti inför fait accompli, en redan uppgjord lösning. Denna Göta Bohmans och Lars Tobisons analys är lika giltig idag som den var 1976.

Den gången saknade också partierna erfarenhet av regeringssamarbete, så det är inget skäl för att utelämna någon.

Men Kristersson har ju rätt i att de fyra partierna på hans sida är eniga om inriktningen på politiken, om vad som är viktigast att ta itu med de närmaste åren. Jag hoppas att den tramsiga, prestigedrivna dansen kring samarbetsformerna inte ska få ta över från politikens verkliga uppgift: att göra Sverige till ett bra land för dess invånare.

*

Kommande utfrågningar i P1, kl 07.15:
Magdalena Andersson (S), 9 augusti
Per Bolund (MP), 10 augusti,
Johan Pehrson (L), 11 augusti
Jimmie Åkesson (SD), 15 augusti
(för övriga har datum inte lagts ut än)