Kanske årets mest intressanta bok: ”Saknad – på spaning efter landet inom oss”. Att statsvetare tar sig an vad det betyder när allt fler människor känner förlust av gemensamma referensramar och längtar efter den sociala trygghet som en gång fanns, tillhör inte vanligheterna.
Därför är det ett djärvt projekt när statsvetarna Katarina Barrling och Cecilia Garme varsamt lyfter sådant som vänstern och liberaler föraktfullt kallar subjektiva aspekter på medborgarnas liv.
Titel: Saknad - på spaning efter landet inom oss
Författare: Katarina Barrling och Cecilia Garme
Förlag: Mondial, 2022
Tillbaka till traditioner som fungerade
Författarna besöker bruksorter där Socialdemokraterna varit helt dominerande, men där allt fler på senare år blivit Sverigedemokrater. En småbarnspappa får frågan varför han blev SD:are. ”För mina barns skull” blir svaret. Och medlemskapet ”kändes som att komma hem.” Han vänder sig mot rådande attityder i exempelvis skolan – stöket och avsaknaden av disciplin. Han vill ha tillbaka det som fungerade förr: ”När jag var liten hade vi lärare som var auktoriteter”.
Bland gemene man är invandringen heller inte någon komplicerad fråga. ”Det handlar om volymer”. Sverige har alltid haft invandring, men det har varit arbetskraftsinvandring och de har varit så få att de snart smält in i Sverige. Nu är 20 procent av invånarna utlandsfödda. Det är något helt annat.
En annan lärdom författarna gör på sin resa ute i folkdjupet är att ”det handlar om ordning”. Staten måste ha kontroll över gränserna och vilka som kommer in.
Kontroversiellt? Bland vanligt folk? Nej. Bland etablissemangen? Ja.
Folks kritik – ”låter inte bra”
Statsvetarna är i boken ambivalenta. Det går ju inte att få tillbaka det som varit. Nostalgi fungerar inte. Och Sverige har alltid blickat framåt, svenskarna är innovativa och nyskapande. Författarna vill göra denna saknad efter ordning, trygghet och hemkänsla till något som människor kan bära inom sig, men som inte kan styra officiell politik.
Men samtidigt medger författarna att det är motsägelsefullt att miljontals människor flyttar till Sverige, där vi byggt ett välfärdssystem på arbetsmoral och på skyldigheten att betala till systemet genom höga skatter. Det blir ett hån mot svenskar om andra plötsligt kan lyfta samma förmåner utan att ha uppfyllt skyldigheterna.
Boken visar hur Makten svarar på det folkliga missnöjet: ”Egentligen handlar det om resurser, inte mängden invandrare”, försvarar sig S-kommunalråd på bruksorten. Han försvarar invandringen när väljare är kritiska. Men vad är hans försvar mot kritiken av invandringen? Jo, ”säg inte så där, det låter inte bra”.
I denna del har boken formen av ett reportage som fungerar bra, även om det viktiga sägs mellan raderna.
S-kommunalrådet vill inte motverka invandring eftersom det inte ”låter bra”. Författarna skriver inte vad det är ett tecken på, att S-politikern lever i en ideologisk utopi. I sagornas värld där allt är möjligt. Men vanliga medborgare som betalar skatt och ser resurserna försvinna till grupper som aldrig betalt skatt, de lever i verkligheten. De behöver andra svar än att deras kritik inte ”låter bra”.
Känsla mot förnuft
Barrling och Garme berör sedan känslor ur en kollektiv analysmodell. Det är när man vill beskriva missnöjet som finns ute i folkdjupet. De citerar brittisk-indiske historikern Pankaj Mishra som i boken Age of Anger menar att det folkliga missnöjet inte kan beskrivas som vrede, utan snarare som ressentiment. Det betyder en känsla av förtrytelse, harm, ovilja eller bitterhet. Det kan också betyda agg eller groll, eller en känsla av att vara förorättad.
Författarna sätter detta i svenskt sammanhang med stor träffsäkerhet:
”Den som erfar ressentiment tycker sig ha gått miste om något som rätteligen borde tillkomme henne eller honom. Det här påminner om åsiktskorridoren och dess konsekvenser. Att förlora vänner, arbete eller uppdrag på grund av sina åsikter, åsikter som dessutom går från att vara tabu till att bli allmänt vedertagna när tidsandan svänger några år senare, det är en erfarenhet som kan leda till ressentiment. Får man dessutom aldrig höra ’Du hade ju faktiskt en poäng!’ eller ’Kanske hade du rätt ändå…’ – även när de människor som en gång fördömde ens uppfattningar har ändrat sig – då kan ressentimentet växa sig ännu starkare.”
Författarna riktar en viktig uppmaning till de styrande: gör inte som Voltaire – förena inte förnuft med arrogans.
Här kan jag ju invända att etablissemangen under de senaste 20-30 åren knappast har kännetecknats av förnuft, men väl av synnerligen grov arrogans. Ja, Fredrik Reinfeldts svar på det folkliga motståndet mot stor invandring som SD:s inträde i riksdagen så uppenbart bevisade, var ju att öka invandringen ännu mer. Var det förnuftigt? Inte ett uns. Var det arrogant? Så in i helvete.
Författarna är mer verserade och frågar sig om det kan vara så att det finns en ”blind fläck” som ”vår tids makthavare” uppvisar när de avvisar medborgarnas invändningar mot globaliseringens effekter.
Makthavarna gör anspråk på att vara förnuftiga, inte känslostyrda, men ”samtidigt har den typ av saklig analys som förnuftiga resonemang förutsätter på viktiga punkter lyst med sin frånvaro.”
Exakt!
Historien kommer att visa att det är den folkliga opinionen mot ohämmad globalism och mot öppna gränser som är förnuftig, medan etablissemangens försvar bara varit känslostyrt önsketänk.
Kan makten strunta i folket?
Författarna ger inget rakt svar, men konstaterar att ”det splittrar samhället om signalerna om vad som är rätt åsikt är så starka att den som tycker annorlunda håller tyst, biter ihop och sörjer.”
Själv kommer jag att tänka på Abraham Lincoln. Han sa: ”Du kan lura hela folket ibland, och en del av folket hela tiden, men du kan aldrig lura hela folket hela tiden”.
Som jag ser det är riksdagsvalet nästa månad en fråga om hur många makten fortfarande kan lura.
Men varför fungerar maktens lögner?
Här kommer författarna in på något riktigt djupt och spännande.
Eftersom saknaden hos människor av det samhälle, dess traditioner och normer, som man vuxit upp med är en bakåtblickande känsla har den föraktats av etablissemangen. Där har man en optimistisk och utvecklingsorienterad syn på tillvaron. En syn som präglat Sverige sedan den framstegstroende sociala ingenjörskonsten etablerades för hundra år sedan.
Känslor av saknad får därför låg status i det officiella Sverige. Och – värre – känslor av optimism och förändringsvilja ses som ”uttryck för förnuft, trots att optimism mycket väl kan vara lika känslostyrd som nostalgi”.
En oerhört viktig iakttagelse.
Optimism är ofta en fullständigt ogrundad hållning i politiken. Se bara på energipolitiken.
Etablissemangen ser sina positiva känslor inför förändring som förnuft, medan man ser saknad och sorg över det som varit som irrelevant. Men det sistnämnda är ju minst lika förnuftigt som det förstnämnda. Att värna det som fungerat är smart. Att alltid vara för det nya som aldrig testats, är dumdristigt. Se bara på hur de rödgröna lagt ner fungerande kärnkraftverk och nu ska ersätta dem med vindkraft som gör enorm miljöskada genom behovet av metaller och de miljoner ton betong som ska dumpas i skogar och hav. För att inte tala om hur instabilt och fruktansvärt dyrt elsystemet blir.
Vindkraft omgärdas av stor optimism, medan kärnkraft ses som gammal teknik – i känslornas värld. I verkligheten är det kärnkraft som kan ge stabil och billigare el, medan vindkraft ger dyr och opålitlig elproduktion.
Konservativ tidsanda
Vi behöver således gå in i en konservativ tidanda. Optimismen och förändringsviljan inom partipolitiken har skadad Sverige svårt de senaste 20-30 åren på flera fronter: invandringen som man inte klarar av, globaliseringen som ger oacceptabelt stor sårbarhet och energisystemet som ger dyrare livsvillkor för hushållen och företag helt i onödan.
Med konservativa politiker vid regeringsmakten kan man börja städa i allt det kaos och den osäkerhet som de verklighetsfrånvända optimisterna i politiken skapat.
Med konservativ agenda kan ett mödosamt arbete att återskapa människors tillit till samhället inledas. Detta i motsats till den polarisering som vänsteraktivister hela tiden fördjupar genom besinningslös hat mot oliktänkande. Konservativa kan börja läka de sår som vänstern frätt upp på samhällsgemenskapen.
Nationen egalitär – internationalismen elitistisk
Så uttrycker sig inte författarna. Men de hänvisar till brittiske filosofen David Miller som pekat ut vad som kännetecknar ett hållbart samhälle. Det måste bygga på en nationell identitet, och det måste börja med att det finns ett ”vi” som hör ihop. Barrling och Garme påpekar också att nationen är ”egalitär, inte hierarkisk, och lade grunden för den moderna demokratin”. Nationen bygger också på medborgarskap, inte etnicitet. Den sammanhållning som kan skapas inom nationen ger också bästa förutsättningarna för tillväxt, kapitalism och därmed materiellt välstånd.
Författarna vill se liberala nationalister som värnar sammanhållning som inte slår över i etniska identifikationer.
Jag invänder att historien visar att liberaler alltid hamnar i knät på socialister när det kommer till moral, tradition och kultur. Liberaler orkar inte stå emot socialisternas utopism om att politiken vid skrivbordet kan skapa det perfekta samhället. Den striden orkar bara konservativa ta.
Partiledaren och ministern Lars Leijonborg skriver i sina memoarer om hur mycket han försökte få en vettig diskussion om invandring under 00-talet. Men hur rätt han än ansåg sig ha haft då, orkade inte hans parti stå upp mot vänstern. Ingenstans i världen klarar liberaler det. De som framgångsrikt kämpat ned radikal vänsterideologi är ledare som Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Båda drev liberal ekonomisk politik, men de bottnade som personer i konservatismen. Det var därför de lyckades.
Vilka förstår det boken ”Saknad” förmedlar?
Så jag tror liberaler mycket väl kan hoppa på tåget och bidra i ekonomiska frågor, men ledarna för att rädda Sverige från galen utopism måste vara konservativa som inte är rädda att ta strid med vänsterkrafterna. Eller rättare sagt: De måste vara så konservativa att de förstår det författarna bakom boken Saknad förmedlar.
De måste förstå att de svenska värderingar som idag finns i folkdjupet ”inte har tagit farväl av folkhemmet. Tvärtom präglas Sverige av uppfattningar och normer som på många sätt är i samklang med just folkhemslogiken”, som författarna Barrling och Garme skriver. Det handlar om att ”ordning och reda, om att arbeta och göra rätt för sig – och behärska det språk som är grunden i den svenska kulturen.”
Förr kunde liberaler förstå, men de är – i både L och C, och delvis M – förtappade. De har fångats av postmodernismens galenskap där även orden i språket får nya och skiftande betydelser.
Min uppfattning är att endast de som medger att de bottnar i konservativa ansatser, ärligt och genuint kan stå för återupprättandet av de delar av samhälle som så många saknar.