I Ekots partiledarutfrågning med kristdemokraternas Ebba Busch blir det mycket snack om sådant som inte väljarna kan relatera till. Skälet är att KD inte har några valfrågor som kan skapa energi och intresse.

Hur kul är det att läsa villkoren i hemförsäkringen? Inte alls. Men man behöver ändå en hemförsäkring. Tråkigt men viktigt.

Abstrakt och ointressant

På liknande sätt blir det med Ebba Busch och sjukvården. Utfrågningen i radion blir det otroligt tråkigt när man diskuterar var gränsen ska gå mellan kommunal och statligt ansvar för sjukvården.

Sjukvården är extremt viktig, men att diskutera den i en valrörelse blir svårt. Därför att makten ligger på anonyma – men högavlönade – politiker i regioner. Eller om man som Ebba Busch, vill avskaffa regionerna, på hur sjukvården ska organiseras.

Det blir abstrakt och ointressant. Tråkigt. För vi lyssnare kan ändå inte avgöra om Busch har rätt. Organisering av sjukvården är en fråga som väljarna inte kan förväntas sätta sig in i, iallafall inte under valrörelsens intensivskede.

Här behöver alla partier fundera på hur man talar om och hantera sjukvården, som väljarna tycker är en av de viktigaste politikfrågorna. Men så som Busch gör det, är knappast framkomligt.

Uppfriskande

Det var däremot uppfriskande när Ebba Busch bet ifrån när programledarna hävdade att S-regeringen börjat ta itu med tillståndsprocesser för ny kärnkraft.

Programledaren: Regeringen har ju också påbörjat ett sådant arbete. Om man…

Busch: Ah, det är väl att ge dem alldeles för mycket cred!

Programledaren: De ska ju ge uppdrag till Strålskyddsmyndigheten…

Busch: Efter åtta år av nej och tre reaktornedläggningar!

Det är den energin vi behöver se mer av. Kristdemokraterna behöver tuffa till sig i mötet med Socialdemokraterna som bedriver en smutsigare valkampanj än någonsin.

Regeringsfrågan spökar

Eftersom andra frågor är så tråkiga blir det mycket fokus på regeringsfrågan. Där ser Busch det som att M och KD är kärnan i en ny regering. Hon kan tänka sig L i regeringen, men inte SD.

Detta håller inte. Tre partier kan inte göra upp och sedan lämna ett färdigt förslag till Sverigedemokraterna som de förväntas acceptera. Att se ett parti man behöver som dörrmatta fungerar aldrig.

Här finns två lösningar. Om KD och L inte vill sitta i regering med SD, kan de inte heller själva sitta i regeringen. Då kan M bilda en enpartiregering och lämna förslag – samtidigt – till de tre partier som backar upp regeringen i riksdagen. Samordningen skulle då ske i riksdagen istället för i regeringskansliet.

Men det mest rimliga alternativet utifrån parlamentarismens principer är att en majoritetsregering bildas där alla fyra partier ingår. Då blir också alla partier behandlade som jämlika.

Att tydliga besked inte kan ges, försvagar oppositionen. Det är som om delar av oppositionen inte tror på sig själva och sitt eget regeringsalternativ. Detta trots att partierna har stor samsyn på vad som är viktigt att ta itu med inom tunga områden, som kriminalitet.

Tur då för KD att det är än mer stökigt på vänstersidan, där C och V drar åt helt olika håll i det mesta.

*

Lyssna på utfrågningen i SR.