När jag närmade mig Sverigedemokraterna var det partiets politik, närmare bestämt partiprogrammet, som var avgörande. Inte vilka individer som funnits med under den tid då partiet varken hade väljare eller organisation.
KOMMENTAR. Det är en nackdel för Sverigedemokraterna att partiet inte bildades av redan etablerade personer. I Danmark var advokaten Mogens Glistrup en folklig och välkänd provokatör mot etablissemangen när han bildade föregångaren till Dansk folkeparti 1972 och kom in i Folketinget 1973. I Norge hade Anders Lange länge arbetat inom etablerade organisationer som Fedrelandslaget och som nationalist motverkat den tyska ockupationsmakten under andra världskriget när han 1973 bildade Anders Langes parti, som efter hans död blev Fremskrittspartiet.
Om Sverigedemokraterna bildats av en offentligt känd person hade man sluppit det fokus som motståndare har på vilka enskilda personer som rörde sig i de kretsar som partiet bildades ur. Okända personer kan man stigmatisera och utnyttja i retoriken även om de inte haft någon betydelse för partiets politiska program. Att de funnits med räcker.
Oorganiserad framväxt – i konflikt med extremister
Första delen av vitboken om Sverigedemokraterna visar att partiets bildande var en högst oorganiserad process där det är svårt att skönja någon tydligare plan. Partiets verkställande utskott kommenterar i pressmeddelande: ”Vi kan konstatera att partiet under de första åren inte fungerade som ett politiskt parti utan snarare kan beskrivas som en kampanjorganisation fokuserad på ett fåtal frågor men som nu ville ställa upp i val.”
Personomsättningen var stor, några pengar eller organisation fanns inte. Några väljare hade man knappt alls. De som var aktiva låg i konflikt med extremistiska rörelser som inte alls ville se framväxten av en ny rörelse på demokratisk grund.
Det här är viktigt. Idag använder partiets motståndare det ospecifika ordet ”rötter” för att kunna blanda samman det faktum att enskilda personer hade haft kopplingar till extrema rörelser samtidigt som partiet i sina idédokument aldrig haft sådana ideologiska hållningar.
Partiet tog från början ställning för demokrati och rättsstat. Därför blir det falskt att tala om extrema ”rötter”. Individer kunde ha haft extrema sympatier, ja. Partiet? Nej.
När kan man tala om ett parti?
Hur definierar man något som ett parti? Min syn på vad som kan kallas ett partier är att de måste ha en viss stabilitet, struktur och organisation. Annars kan det inte räknas som parti. Så när kan man börja kalla Sverigedemokraterna ett parti? För mig är valåret 2002 avgörande. Det var då partiet nådde en procent av rösterna i riksdagsvalet. Det skedde efter att partiet samverkat med regionala valalliansen Skånes Väl, där en rad av lokala partier ingick. De bekostade utskick av SD:s riksdagsvalsedel till alla hushåll i regionen.
Här, inför valet 2002, börjar det likna ett parti. Det var gänget i Lund som agerade och snart tog över ledningen i hela partiet: Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, Richard Jomshof och Björn Söder.
Om man följer pengarna kan man alltså säga att Sverigedemokraternas rötter finns i de skånska lokala kommunpartierna. Det var då partiet började etablera sig på riktigt. Innan detta samarbete fanns ingen organisation utan bara lösa aktiviteter.
Men vad säger individerna från 1988 om partiet?
Idéhistorikern Tony Gustavsson redogör i detalj om olika individer som figurerar vid bildandet. Vad har då dessa personer för betydelse?
De oorganiserade aktiviteterna som vitbokens delrapport vittnar om säger det mesta. Det går inte ens klarlägga exakt hur partiet bildades. Om det var 6 eller 8 februari 1988. Eller båda dagarna. Eller om det var ett möte i Malmö och ett i Stockholm. Eller två möten i Stockholm.
Den som varit föreningsaktiv förstår vad det betyder: Det fanns ingen fast struktur, ingen organisation. Ändå är det detta alla kritiker förutsätter. Att allt var planerat, genomtänkt och med tydliga strategier. Tvärtom tyder allt på att det var rörigt och ofokuserat.
Därför är dessa personer för mig fullständigt ointressanta som enskilda individer. De hade inte kunnat åstadkomma någonting överhuvudtaget.
Kanariefåglar som varnade för fara
Däremot är personerna en indikator på hur Sverige höll på att förändras. Man skulle kanske kunna jämföra dessa individer med kanariefåglarna i bur som gruvarbetarna tog med sig ner i gruvgångarna för att varna om höga halter kolmonoxid.
Dessa personer uppfattade tidigt de problem som en stor invandring skulle innebära för det svenska samhället. Det var problem som inte fick diskuteras. Alla som gjorde det förlorade omedelbart jobb och ställning. Denna tystnadens förtryck förklarar varför det blev udda personer som var de första som började diskutera och varna för det som blivit den största demografiska och kulturella förändring som skett i Sveriges historia.
I den meningen har de ju fått rätt.
Och det är förklaringen till att en oorganiserade lek med ett parti och partinamn så småningom blev på riktigt. Fast då med helt andra människor.