Vad vill svenska folket ha: fortsatt vänsterturbulens eller förändring med en ny majoritet? Läget är helt jämnt mellan regeringsalternativen inför slutspurten till valdagen 11 september.

I Almedalen beskrev Ulf Kristersson (M) den nuvarande regeringen och dess stödpartier:

– Kan Sverige i längden leva med en regering som inte får något gjort? En regering som hankar sig fram dag för dag, ur hand i mun, med hjälp av ständigt nya akutuppgörelser med politiska vildar, centerpartister och vänsterpartister?

Och Magdalena Andersson (S) talade emot att ge regeringsmakten till ett nytt lag:

– Om de högerkonservativa får styra blir Sverige ett annat. Ett Sverige där grupp ställs mot grupp, människa mot människa. Ett land där klyftorna växer och polariseringen ökar. Där lyxbåtarna blir fler, men skolkuratorerna färre.

Förändring eller inte

Det finns ingen entusiasm för sittande regering. Den har misslyckats med allt. Utvecklingen går käpprätt åt skogen. Ändå kan Anderssons lag mycket väl vinna.

Oppositionen vet exakt vad som måste förändras i migration, kriminalpolitik och energipolitik. Man har energi och vilja att ta över – om man bortser från L-partister.

Så varför är det ändå jämnt i opinionen?

Jag ser två skäl. Många väljare är inte ett dugg intresserade av politik. Man orkar inte följa med i allt tjafs. Att välja parti är som att välja försäkringsbolag. Därför väntar man in i det sista. Valforskningen visar att allt fler bestämmer sig sent. På 60-talet var det endast 18 procent av väljarna som bestämde sig under den sista månaden innan valet, medan de senaste valen varit uppemot 60 procent, enligt Valforskningsprogrammet på Göteborgs Universitet.

Det andra skälet är att förändring innebär en helt ny regeringskonstellation som tidigare inte testats. Istället för borgerlig är den konservativ eftersom Sverigedemokraterna är en av de två största komponenterna. Det gör att osäkerheten av naturliga skäl blir större hos tveksamma väljare. Det blir ett lika stort steg som när Thorbjörn Fälldin vann valet 1976 över Olof Palme. Det som av socialdemokrater ”kändes som en statskupp”.

Har försämringarna inte blivit tillräckligt kännbara?

Om S-sidan vinner är det därför att försämringarna i det svenska samhället inte blivit tillräckligt kännbara för tillräckligt många väljare. Man lever kvar med hoppet om att problemen plötsligt ska försvinna utan att man behöver byta styre.

Men någon förändring är inte att vänta med fortsatt S-styre som är helt beroende av V, C och MP. Då kan klankriminaliteten expandera ännu mer i fyra år till. 2026 kanske tillräckligt många är drabbade för att landet får en annan majoritet.

Väljarnas osäkerhet kommer att avgöra: är man mer osäker på om att släppa fram en ny regering eller mer orolig för utvecklingen i landet?