Det mesta som hänt i svensk politik de senaste tio åren har att göra med att de gamla partierna tagit till sig förslag från Sverigedemokraterna, för att försöka stoppa väljarflykten till det nya partiet. Tänk om partiet inte funnits och de sju gamla partierna kunnat fortsätta strunta i väljarna…

Det är fortsatt så att reaktionerna på vitboken handlar om vad enskilda individer gjort, handlingar som sedan partiet beskylls för. En sådan anklagelse framförs av M-riksdagsmannen Richard Herrey som minns hur påstådda SD-anhängare ”under 90-talet agerade och behandlade mina homosexuella eller färgade vänner”. Dessa vidrigheter beskyller han nu ett parti som har 1,2 miljoner väljare för.

Kollektiv skuld

Det är lika logiskt som att anklaga alla S-väljare för att vara potentiella mördare eftersom två S-politiker de senaste två åren dömts för mord. Nej, förresten. Herrey talar om ”anhängare”, alltså sådana som inte behövt vara medlemmar än mindre företrätt partiet överhuvudtaget. Ändå beskyller Herrey dessa vidriga individers handlande på Sverigedemokraterna.

Just detta är symptomatiskt för hur de flesta tänker.

Det är nämligen så att SD-kritiska röster projicerar sina upplevelser, rädslor och oro på den enda aktör som avviker från mängden. Allt ska avvikaren beskyllas för. Så fungerar människans reptilhjärna. Man lägger allt man inte gillar på den som avviker. Varje person som uppträtt avvikande måste vara Sverigedemokrat och dessutom i ansvarig ställning för partiets politik.

Detta är ren idioti.

Bara SD står idag för västerländsk upplysning

Ja, det är värre än idioti i stunden. Det är skrämmande avsteg från västerländsk upplysning där vi värnar rättsstatens principer och inte lägger enskildas brott på ett helt kollektiv.

De svin som Richard Herreys minns från 90-talet är självfallet värda hans förakt, men varför ska han klistra det föraktet på ett politiskt parti?! Det finns något som heter personligt ansvar, iallafall om man inte är socialist/kommunist.

Jag är konservativ och Sverigedemokrat just därför att jag värnar upplysningens värderingar. Idag är liberaler socialismens fångar och har dumpat denna västerlandets viktigaste skatt. Liberaler hånar kollektiv, ja, liberala redaktörer tycker man ska slå Sverigedemokrater hellre än att ta debatt. Och dessa behåller sina poster i ”liberala” tidningar. Dessa ”liberaler” förstår inte förtjänsten med den västerländska upplysningen och dess krav på fri och öppen debatt, individens eget ansvar och meritokrati.

Sverigedemokraterna har redan gjort landet en enorm tjänst

I en kommentar till Richard Herreys inlägg på Facebook påminner en SD:are om att alla sju gamla partier tagit efter Sverigedemokraterna på punkt efter punkt, bara några år efter att man hånat och föraktat partiets förslag.

Ja, tänk tanken att SD inte funnits. Då hade Moderaterna fortsatt att kräva ”öppna era hjärtan” och Socialdemokraternas ”vi bygger inga murar”-tänkande hade inte förmått införa några begränsningar i det som i praktiken var fri invandring och permanent uppehållstillstånd så fort man satte sin fot på svensk mark.

Då hade Åsa Romsons logik fortfarande hyllats som begåvad: ”Den som reser med tunnelbanan är svensk”.

Då hade kriminella fått fortsätta härja, i enlighet med S-märkte rikspolischefen Dan Eliassons mantra om mördare: ”Vad har den stackaren varit med om”.

Omsvängning under galgen

Utan en väljarkår som i allt större utsträckning kunnat rösta på Sverigedemokraterna hade den besuttna partimakten (från V till M) inte lagt förslag om skärpta regler. Ingen av de sju gamla partierna hade vågat avvika från de sex andra. Alla hade fortsatt att driva de öppna gränsernas politik och fortsatt vägra att bestraffa kriminella, eftersom det är dem det är mest synd om.

Det är endast och enbart därför att Sverigedemokraterna vunnit väljare som de sju gamla tvingats lägga om sin politik – för att inte tappa än fler väljare. Bara under galgen man ändrat sig. Bara när risken att förlora väljare blev uppenbar har man motvilligt tvingat acceptera förändring. Bara SD har skapat omvandlingstryck bort från en galen naiv politik till en (något) mer verklighetsbunden.

De sju borde tacka SD

De sju gamla partierna – ja, även för Vänsterpartiet har det gått upp att man kanske ska se arbetarnas verklighet – har blivit lite mindre galna därför att de utsatts av konkurrens från Sverigedemokraterna. Fenomenet kallades ”kreativ förstörelse” av ekonomen Joseph Schumpeter. När gamla aktörer stelnar i sina vanor behövs marknadskonkurrens för att skapa nya alternativ. Att han hade rätt också på den marknad som demokratin och väljarnas röster utgör bevisar Sverigedemokraterna.

Självfallet är inte Sverigedemokraterna befriade från rötägg. Det är individer som ska kritiseras, uteslutas och dömas för brott. Men det blir fel när ett parti skuldbeläggs för enskildas vidrigheter. I en rättsstat ska de som begår lagbrott eller andra moraliskt förkastliga handlingar själva få ta konsekvenserna.

Så när jag summerar utvecklingen de senaste 12 åren kan jag inte låta bli att ställa frågan: Borde inte de sju gamla partierna tacka Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna för att de väckt upp och skakat om dem, så att de kommit lite närmare jorden och verkligheten?