Jag slås ofta av hur polariseringen i politik och samhälle bara blir värre. Och de som driver på dem är den vänster som påstår att de är emot polarisering. Hur kan de undgå att se sitt eget svineri, har min fråga varit. Nu svarar krönikör i New York Times på just detta fenomen.

Vi såg den häromdagen då tidigare långvarig chef inom public service, en ordförande för prestigefullt universitet och en minister lovade att göra livet otrevligt för de som tänker rösta på Sverigedemokraterna.

Hatet från etablissemangsvänstern är enormt. Men de tror sig ändå vara goda och tror sig uppträda väl.

Detta är ett fenomen i hela västvärlden. Och en och annan ur denna krets har vaknat och insett vilket svin han var. Jag talar om New York Times-krönikören Bret Stephens, visserligen inte så vänster men nog så etablissemangsanstruken. Han ångrar idag att han kallade Trumpväljarna ”förskräckliga” (appalling).

Eliten ser inte normupplösningens effekter

Han skriver om vad väljarna om inte har det så fett såg hos Trump som inte de välbärgade såg:

”Och så kom den stora amerikanska kulturrevolutionen på 2010-talet, där traditionella seder och övertygelser – angående samkönade äktenskap, könssegregerade badrum, personliga pronomen, meritokratiska ideal, rasblinda regler, vördnad för patriotiska symboler … och distinktionen mellan lika möjligheter och resultat — blev mer och mer inte bara passé, utan tabu.

Det är en sak när sociala seder utvecklas över tid, med hjälp av respekt för meningsskiljaktigheter. Det är något annat när nyheter plötsligt av ena sidan tvingas på den andra, med bristande demokratisk ansats och hel del moralisk mobbning.

Detta var i detta klimat som Trumps kampanj blomstrade. Jag kunde ha funderat lite mer på det faktum att jag, i min drypande nedlåtenhet gentemot hans supportrar, också bekräftade deras misstankar om människor som mig – människor som pratar om empatins dygder men som bara utövar dem selektivt; människor som går skadeslösa från landets problem men som ogenerat komma med lösningar.”

Utmärkt avbön.

Man kan enkelt överföra det till Sverige och etablissemangens förhållande till Sverigedemokraterna. Det etablissemangen inte ser är de förödande konsekvenserna av normupplösningen.

De välsituerade förstår inte verkligheten

När de välsituerade vill hjälpa invandrare att bli poliser, och fyller polismyndigheten med personer som varken kan läsa eller skriva svenska, tycker de att de gör en god insats. Men konsekvensen blir det en erfaren mordutredare sa när han som spaningsledare fick sig en tilldelad grupp med detta inslag: ”de här människorna skulle ju inte ens kunna finna en bortsprungen katt.”

Om man låter sina utopiska globaliseringsidéer slå igenom på alla fronter betyder det att färre brott löses, de som borde fått jobben eftersom de var meriterade men inte ”stackars migranter” ser sig ständigt förlora möjligheter att lyckas i livet. I skolan tillåts stöket växa, för att inte ”stigmatisera” nyanlända. Priset är att svenska barn får en sämre utbildning. (De välsituerade ser till att flytta till en kommun med låg invandring, som Fredrik Reinfelds talskrivare. Därifrån kan de fortsätta tala om ”öppna era hjärtan” utan att de egna barnen får betala priset.)

De som har det väl förspänt kan alltid hitta lösningar så att de slipper göra uppoffringar som verkligen känns. Men så är det inte för de flesta i detta land. De har inte råd att offra sin yrkeskarriär eller sina barn.

Sverige behöver politiker som förstår verkligheten för vanligt folk. Politiker som orkar stå emot vänsterns hat och galna utopism. Som vågar försvara de normer som gjorde Sverige till ett framgångsrikt land.

Och det skadar ju inte om debattörer och krönikörer i vänstertidningar bliv liiiiite mer ödmjuka inför de som inte lever i samma trygga tillvaro som dem själva.