I sitt Almedalstal hade Magdalena Andersson som S-ledare rakt motsatt uppfattning än sin företrädare Mona Sahlin – den sistnämnde tyckte det svenska var ”töntiga saker” medan den senare nu säger att hon ”älskar Sverige”.
Pendelns slår kraftigt i den socialdemokratiska retoriken. Förr var invandring något som skulle ge vinster stora välfärdsvinster ”längre fram”, nu är segregation det största hotet mot tilliten och sammanhållningen.
Förr var det okunnig ”populism” att förespråka hårdare straff, nu försökte Magdalena Andersson skryta med att regeringen ”skärpt över 70 straff”. Hon sa inte att det mest handlar om att höja maxstraff som domstolar ändå aldrig dömer ut. Så i realiteten håller S fast vid sin mjuka linje, men i retoriken vill hon låta tuff och hård.
Och så har vi detta med att älska Sverige.
Hur ska man kunna tro på det när samma parti för ett antal år sedan tyckte att svensk kultur var ”töntiga saker”? Kan känslan för en nation skifta så kraftigt över tid?
Jag tror inte det.
Jag tror Magdalena Andersson ljuger.
Hon tycker förmodligen, som Mona Sahlin, att Sverige är ett skitland. Vi är en nation som har traditioner som inte alls stämmer överens med socialismen eller med postmoderna progressiva tankar. Det gamla Sverige präglades av plikt, skyldigheter och hårt arbete. I generationer slet svenskar för att göra vardagen bättre för sina barn.
Det var ett strävsamt, tålmodigt, ansvarstagande folk i ett starkt moraliserande land. Allt det som socialister och radikaler avskyr.
Invandring löser upp det gamla Sverige
Med invandring från länder där anarki råder passar socialister däremot utmärkt. Ingen tar ansvar, alla skyller på någon annan. Det är kulturer som starkt skär sig mot det svenska. Därav segregationen.
Socialister vill stjäla frukterna av dem som är så dumma att de arbetar. Det stämmer inte för fem öre med de arbetare som byggde Sverige.
Under Per Albin Hansson tog Socialdemokraterna avstånd från klasskamp och internationell solidaritet för att – genom folkhemmet – bygga gemenskap och nationellt perspektiv. Magdalena Andersson försöker knyta an till detta genom att som nämna att det var ”tyst i klassen” när hon gick i skolan. Men mycket mer energi lade hon i att skåpa ut ”riskkapitalister” i skola och välfärd. Detta antikapitalistiska budskap hade inget med Per Albin att göra.
Mitt intryck är att Magdalena Andersson försöker lägga en konservativ retorisk filt över ett parti som om de vinner valet vill fortsätta den radikalisering som skapar otrygghet, fallande kunskapsnivåer hos unga och splittring i samhället.
*
Se partiledartalen i SVTplay.