Moderatledaren Ulf Kristersson talade utförligt om strängare straff, om skärpt migrationspolitik och hård bantning av myndigheter och bidrag som går till fel saker. Det är rätt. Men han vill ha med L-partiet, ett parti som är emot det mesta av skärpningar. Hur ska det gå till?

REFERAT. Jag gillar det mesta av det Ulf Kristersson säger i sitt Almedalstal vid lunchtid på måndagen. Skattestopp. Hård rationalisering av stat och myndigheter. Inga bidrag till farliga etniska föreningar.

Och ett historiskt erkännande: ”Inget annat parti har som Sverigedemokraterna – i stark motvind – stått upp för att vi inte kan öka invandringen, om vi ska ha en chans att klara integrationen”.

Skattestopp ur nytt perspektiv

Att lova skattesänkningar och stopp för höjda skatter är inget nytt för Moderaterna. Men Kristersson presenterade det mer i konservativ skrud än i liberal: ”Inga nya skatter får införas och det samlade skattetrycket ska inte öka, förrän vi vet att alla de skatter vi redan betalar, går till exakt de saker de ska gå till.”

Och Kristersson pekar på ansvarslösheten i statliga myndigheter. Man ser det aldrig komma. Ingen tar ansvar. Så fort något gått fel i staten är det ”som att makten plötsligt går upp i rök”, sa Kristersson.

Hans regeringsalternativ står för att röja upp i allt kaos som S-regeringen skapat. ”Och som alla vet,
så städar man trappor uppifrån. Låt oss börja med regeringen. Men sedan har medborgarna rätt att kräva, att med all offentlig maktutövning följer ett ansvar för de beslut man fattar.”

Så brukar inte etablissemangspartier låta. De brukar skydda myndigheternas växande inkompetens. Nu tänker inte Moderaterna göra det längre. Man vill till och med ha tillbaka ett riktigt tjänstemannaansvar för ansvarsutkrävande.

Se till att landet fungerar!

Kristersson beskrev en känsla av att politiken inte har förmågan – kanske inte ens viljan – att laga det som är trasigt. Det gäller köer till pass och flyg men främst kriminalpolitiken där brottslingar kommer ut efter korta straff. Det tänker Kristersson ändra, och ger ett löfte: ”Men en sak kan jag lova med 100 procents säkerhet. En borgerlig regering som jag leder, kommer inte ha en justitieminister som Morgan Johansson.”

Plånboksfrågor

Liksom Magdalena Andersson (S) tog Kristersson upp ekonomiska frågor för hushållen. De har ju varit borta under många år, men nu slår inflation och prishöjningar hårt mot familjeekonomin.

Kristersson konstaterar att det inte är ”Putinpriser”, utan att det är ”S-regeringens skattehöjningar [som] tömmer folks plånböcker”. De har fördyrat livet för en tvåbarnsfamilj med 28.000 kr per år, om man räknar in höjda elpriser, resekostnader, plastpåsar, kläder, boende och elektronik.

”Men det var inte Putin som lade ner fullt fungerande svensk kärnkraft. Och det var inte Putin som bildade regering med Miljöpartiet, och höjde 46 skatter på åtta år.”

Kristersson ville ha besked: ”Vilka skatter kommer höjas om S, Mp, C och V ska förhandla gemensam budget?”

Men går L med då detta?

Det som skaver är att Kristersson hellre vill ha med L i sin regering än SD. Detta trots att L motsätter sig strängare kriminalpolitik, motarbetar strypt migration och försvarar allt det meningslösa pk-dravel som myndigheterna gör istället för att göra nytta för medborgarna.

Det är inte nye L-ledaren Johan Pehrson som är problemet, utan hans parti. Alla de som står på L-partiets valsedlar som mest låter som Annie Lööf. Hur ska Kristersson få dem med på vagnen?

Jag känner en påtaglig oro för att det igen kan bli som med Reinfeldtsalliansen – man viker ner sig för vänstern så fort man får minsta kritik.

*

*
Se partiledartalen i SVTplay.