Sverige präglades förr av pragmatism och samförstånd. Men nu ökar polariseringen. I DN beskylls oppositionen för att svika svensk politisk kultur, men det är alltid makten som sätter tonen. Och i Sverige har en utopisk, ja, revolutionär politik i strid med folkviljan bedrivits, samtidigt som motståndarna hånats.

Den som läster Bo Baldersons humoristiska samhällssatir om statsrådet (elva böcker utgivna 1968-1990) ser snart att en viktig del av det svenska politiska livet skedde i utredningar. I parlamentariska utredningar – där alla partier satt med – vred och vände man på problem och hur de skulle kunna hanteras. Det skapade stor samsyn just eftersom alla partier var inbjudna.

Makten försöker tysta kritik

Därför är det inte så lite skrattretande när tidningen Dagens Nyheter publicerar kolumn som skyller oppositionen för att svika denna svenska kultur. DN tillhör de starkaste rösterna för att inte acceptera alla partier som svenska folket givit sitt förtroende.

Sedan åtminstone 2010 har mycket av debatten handlat om att riva ner, förstöra, ja, utplåna denna svenska tradition där samhällsfrågor behandlades i stor öppenhet där alla var välkomna.

Invandringen och klimatet är två gigantiska samhällsfrågor som det varit förbjudet att diskutera. Det har varit – och är fortfarande i exempelvis DN – fullständigt tabu att vrida och vända på fakta och konsekvenser av migration och klimat. Bara ena sidans ståndpunkter har accepterats, medan den andra sidan smutskastats, hånats och fördrivits från offentligheten.

Trots denna uppenbara utveckling skriver Andreas Bergh i DN-kolumen: Det är ”ironiskt att det är partier som säger sig värna den svenska kulturen – Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna – som de senaste åren bidragit till dess förfall och agerat den svenska kompromisspolitikens dödgrävare.”

Makten ser inte sin egen skuld

Så hårt man måste blunda för att inte se orsakssambanden! Så oförmögen till maktanalys man måste vara för att inte se vem det är som driver polariseringen: de som har makten i politik och medier.

Men bortsett från vem som är skyldig, har Bergh en poäng i själva frågan om samförståndet:

”När det gäller politik och beslutsfattande fanns det länge en svensk kultur, med pragmatism, kompromissvilja och en strävan efter samsyn som centrala ingredienser. Huvudsakligen har denna kultur tveklöst varit en styrka för Sverige. Nu tycks den vara så gott som utplånad, åtminstone i rikspolitiken. Det är synd.”

Men det är makten som måste börja hedra svensk kultur igen. Man måste tåla att folk har andra uppfattningar om stora samtidsfrågor, idag invandring och klimat. Det gjorde svenska politiker på 1910-talet. Men det gör inte makthavare, och medier som DN, idag.

Häromdagen skrev jag ledare om New York Times där kolumnist erkände att det är fel att kalla sina meningsmotståndare ”förfärliga”. Eftersom NYT idoliseras på DN borde man kanske där läsa denna kolumn…

Det är maktens och de priviligierades skuld att polariseringen ökar, eftersom man inte respekterar att andra har egna perspektiv och prioriteringar. Lär er respektera! Lär er lyssna! Då kan svensk politisk kultur återuppstå.