Vänsterledaren Nooshi Dadgostar kräver ministerposter om vänstersidan vinner valet i september. Vad betyder det?
Vissa vill se det som omöjligt att reformerade kommunister skulle kunna bli ministrar i Sverige. C-ledaren Annie Lööf fortsätter hävda att hon inte vill samtala med Vänsterpartiet.
Och från annat håll, i Smålandsposten, menar Fredrik Haage att Magdalena Andersson måste säga nej till Vänsterpartiet i regeringen, inte minst på grund av att Nato nu kommer att ”vara den absolut mest centrala grundstenen i Sveriges säkerhetspolitik”. Här måste S ”reda ut relationen till Vänsterpartiet för allmänheten” innan valdagen.
För S är V nödvändigt
Problemet är bara det att om något är givet för höstens regeringsbildning, så är det att S-V-C måste rösta tillsammans om det ska bli fortsatt vänsterregering.
Detta illustrerar hur mycket större de sakpolitiska skillnaderna är mellan partierna som ska ingå i Anderssons lag, än det är mellan oppositionspartiernas alternativ. Två partier, C och V, kan inte tala med varandra, och två partier V och MP går emot S i tidens största säkerhetspolitiska ställningstagande.
Nato innebär en helt annan utrikespolitisk roll för Sverige än den Olof Palme skapade, där Sverige leker ”humanitär stormakt” och gör upp med allehanda suspekta vänsterrörelser i länder långt bort som inte bidrar ett dugg till svenska folkets välstånd eller trygghet.
Allt detta måste inte bara vänster-socialdemokrater som Pierre Schori svälja, utan också V och MP. Deras iévärld krossas av ett Nato-medlemskap, men det är vad Sverige behöver enligt en bred majoritet i den krassa och av uppenbart våldskapital styrda värld vi lever i.
Inga frontalkrockar mellan oppositionspartierna
Sådana tydliga idémotsättningar finns inte mellan oppositionens partier. Visst man har olika tyngdpunkt, tolkningar och olika syn på hur allvarligt läget är, men man går åt samma håll.
För väljarnas skull är det mest demokratiskt att två lag formas så att folket kan välja vilken inriktning landet ska ta de kommande fyra åren. Då behövs två regeringsalternativ. För många partier är det ett bittert piller att svälja. Men det är det ärligaste sättet att möta väljarna.
Men hur ska det gå till? I inlägget i Riks nedan visar jag på olika modeller för regeringsförhandlingar på den konservativa sidan. Samma sak gäller naturligtvis på vänstersidan.
Kohandel modell 2022
Förra gången det politiska landskapet ritades om i grunden, på 1920-talet då Socialdemokratin blev en tredje tongivande aktör vid sidan om de två gamla (höger/konservativa och liberaler), blev lösningen kohandel. Då gjorde S och det parti som allmänt ansågs vara det mest konservativa, Bondeförbundet, upp just genom kohandel. S gick med på viss protektionism och högre livsmedelspriser mot att Bondeförbundet gick med på en aktivare socialstat och underskott i statens finanser.
Idag motsvarar det att Vänsterpartiet får acceptera Natomedlemskap mot att S går med på vänsterförslag i socialpolitiken, och att C får något som S och V som röda partier inte gillar men får acceptera för att regeringsalternativet ska hålla ihop.
Det går att gör upp. Och visst vore det en framgång om uppgörelserna skedde i sak och i konkreta politiska ställningstaganden, än kring tarvliga känslostyrda fördomar om hur ondskefulla de är i andra partier.
*