Flera medier har uppmärksammat att författaren Liza Marklund i deckaren ”Polcirkeln” ger en sympatisk skildring av en kvinna som är Sverigedemokrat. Det var på tiden, skulle jag säga.

Så här inför valet mobiliserar vänstern alla sina krafter för att så intensivt de kan skrämma väljarna från att rösta på Sverigedemokraterna. De är djävulens handgångna män!

För den något eftertänksamme framstår denna skrämseltaktik som rent fördummande. Och man använder svepande ord som ”rötter”. Men i så fall har ju S och M mer konkreta nazistiska ”rötter”. Socialdemokratiska regeringen föreslog naziregimen – före samlingsregeringen tillträdde – att Tyskland skulle stämpla J i judarnas pass så att Sverige enklare kunde avvisa dem. Moderaternas ungdomsförbund blev nazistiskt och fick uteslutas. Men det vill man ju inte tala om.

Historia är viktigt – om alla partier – men i vårt dagliga leverne och inför valet av vilket parti man ska rösta på för att lösa samhällsuppgifterna år 2022 och fyra år framåt är nutiden och de konkreta politiska förslagen viktigare för medborgarna. Här borde alla alternativ presenteras för vad de representerar idag och hur personerna bakom partierna resonerar och tänker bakom sin konkreta politik.

Politiskt SD-engagerade kan vara sympatiska

Därför är det intressant att Liza Marklund i deckaren Polcirkeln ger en nyanserad bild av en huvudkaraktär som är lokalpolitiker för Sverigedemokraterna – Carina.

I flera recensioner har detta ovanliga inslag från nutiden knappt nämnts. Även den som är litteraturintresserad kan vara emot den invandringspolitik som bedrivs. Enligt Aftonbladet skildras Carina som sverigedemokrat mer sympatiskt än den karaktär som är feministisk forskare. ”Ett tecken i tiden?” frågar recensenten.

I SvD-kultur svarar Annakaisa Suni: ”Ja, ett gigantiskt utropstecken i tiden! Fiktion är fiktion, men det är väldigt intressant att just Liza Marklund ger röst åt en SD-politiker.”

Liza Marklund har ju tidigare givit stöd till Socialdemokraterna och inte minst Mona Sahlin.

Tillåts uttrycka sanningar vänstern avskyr

Annakaisa Suni fortsätter: ”När jag läste boken blev jag förvånad över att den sympatiska sverigedemokratens intåg i deckargenren inte diskuterats mer … Hon är långt ifrån perfekt men trots det – eller snarare just därför – verkar hon vara författarens favoritgestalt, kärleksfullt och utförligt skildrad.”

I Marklunds deckare säger Carina saker som ”Kriminologerna får inte ens räkna på hur överrepresenterade invandrarna är på våra fängelser. Fattar ni vad de kostar samhället?” och ”En majoritet av utrikesfödda utan högre utbildning blir aldrig självförsörjande. Inte min åsikt, studie från Entreprenörskapsforum”.

Karaktären Carina gör sin egen grej, oavsett vad andra tycker om henne. ”Där liknar hon faktiskt Annika Bengtzon, den egensinniga journalisten som svenskarna lärde sig att älska i Liza Marklunds tidigare böcker. I Carina Burstrand har vi fått vår första sverigedemokratiska deckarhjältinna”, konstaterar Annakaisa Suni i SvD.

På tiden!

Jag skulle säga att det inte är förvånande att det sverigedemokratiska perspektivet också börjar leva i kulturella sammanhang. Det går inte blunda för de problem partiet tar upp och det går inte förtränga att var femte väljare kan komma att rösta på partiet i september. Den författare som vill ha någon beröringspunkt med sin samtid och sitt samhälle behöver tränga bakom de torftiga och dogmatiska klichéer som hittills används i litteraturen om det nyaste partiet i riksdagen.

Man önskar att det utropstecken i tiden som Liza Marklund gjort bara är början på mindre dogmatiskt och mer nyanserat författarskap. Det är påfallande hur dominerande det ogenerat vänsterradikala skrivandet är i svensk litteratur idag. En breddning av vad som är gott och rimligt vore en välgärning för hela kulturlivet, och för det svenska samhället som sådant.