I en sommarföljetong blickar S-redaktören Widar Andersson i Folkbladet tillbaka på en elva år gammal antologi om ”Den nya borgerligheten”, där borgerliga röster efter valsegern 2010 blickade framåt. Och kraschade.

För att förstå vad som händer i samhället är det viktigt att finna brytpunkter i historien. De märks sällan när de händer, men efteråt har vi svårt att tolka och förklara utvecklingen om vi inte finner brytpunkterna som ändrade färdriktningen.

Borgerligheten bröts itu

Och den spaning som Widar Andersson gör, tillbaka till ett seminariet på Engelsbergs bruk vars anföranden hamnade i antologin Den nya borgerligheten (Ax:son Johnsons stiftelse, 2011), är intressant. Seminariet ägde rum när ”alliansen” nådde sin allra högsta topp och Reinfeldt kunde leda borgerligheten under en ny mandatperiod som statsminister.

Widar Andersson har läst inläggen igen. Och finner punkten där den nya borgerligheten började spåra ur.

Efter valframgången för de borgerliga 2010 var läget optimistiskt. Idéhistorikern Svante Nordin konstaterar att valsegern innebar att den socialdemokratiska hegemonin var bruten. Andersson summerar: Nordins kapitel ”är väldigt intressant och beskriver hur borgerligheten närmast på grund av dålig självkänsla och skulle jag vilja säga, rädsla för socialdemokratin, har underordnat sig och splittrats. I valet 2014 återkom S till makten. Men hegemonin; den är bruten. Där anade Svante Nordin rätt och riktigt. Fast borgerligheten bröts itu.”

Så började urspårningen

Men varför bröts borgerligheten itu? Där hänvisar Andersson till inlägget av Centerpartiets partisekreterare Michael Arthursson. Detta var alltså vid den tid då alliansregeringen, för att slippa tala med Sverigedemokraterna, gjorde upp med Miljöpartiet.

Andersson summerar: ”Arthursson vill ha mer idépolitik framåt. Sverige som ’nybyggarland’ är en punkt: ’Vi behöver fler afrikaner, kineser, indier, amerikaner och européer som vill komma till Sverige’. I september 2011 valdes Annie Lööf till partiledare. Minns hennes kris med utkastet till idéprogram där inte minst Arthurssons invandrande nybyggare ställde till rabalder. Där började nog den nya borgerligheten att spåra ur.”

Fri invandring del av maktstrategi

Men varför var både statsminister Fredrik Reinfeldt och Centerpartiets ledning så ivriga att öppna gränserna för fri invandring – en rent revolutionär politik? Varför just då? Det går inte Andersson in på, men om man till denna antologi lägger Anders Borgs memoarer som finansminister i denna borgerliga regering klarnar bilden.

”De direkta utgifterna i statsbudgeten för migration ökade snabbt från 2006 till 2014″, konstaterar Borg i memoarboken. Men finansministern hade inget att säga till om. ”För finansdepartementet var det besvärande att en viktig politisk process med ekonomiska konsekvenser skedde utanför normala beredningsrutiner”, skriver han om Reinfeldts förhandlingar med Miljöpartiet om allt mer generös migrationspolitik.

Reinfeldt stängde Borg och finansdepartementet ute. Några ekonomiska hänsyn skulle inte tas.

För mig framstår det – så här 11 år senare, då de katastrofala följderna av den förda politiken blir allt tydligare – som att fri invandring var en maktstrategi för Fredrik Reinfeldt. Han ville vinna ett femte parti som regeringsunderlag, Miljöpartiet. Och eftersom Centerpartiet under Maud Olofsson redan slagit in på en gränslös politik skulle Reinfeldt inte möta något internt motstånd inom borgerligheten för denna taktik att utvidga regeringsunderlaget.

Glömde att väljarna avgör

Problemet för de överoptimistiska borgerliga partierna var att de utelämnade väljarkårens reaktion på en än mer ”generös” invandringspolitik. Men det är förvånande att de inte slogs av tanken att väljarna skulle överge de borgerliga om de förde en rent ut sagt revolutionär politik som innebar att miljoner människor från Mellanöstern och Afrika kom till Sverige.

Jag menar, Sverigedemokraterna hade ju kommit in i riksdagen 2010. Tydligare kan väl en varningssignal knappast bli?

Men istället för att lyssna på väljarkåren blev de styrande uppenbart provocerade av att bli utmanade. Fredrik Reinfeldt lät Miljöpartiet få som de ville och finansministern hölls borta, så att kostnaderna inte blev belysta.

Politikernas väljarförakt kombineras med vetenskapsförakt

Det är svårt att se detta som något annat än väljarförakt. De mäktiga ville ha fri invandring och när folket protesterade, drev makten på för än mer extrem invandring. I ett storts trots mot folket.

Detta perspektiv har inte diskuterats. Statsvetare talar gärna om ”populism” som kritik underifrån mot etablissemangen, men man studerar inte etablissemangens hatfyllda hållning till helt rimliga frågeställningar från den befolkning som ska betala kalaset.

Det som drivit etablissemangen är ett slags utopi grundad i globaliseringstanken – och den har fått stort genomslag eftersom den funnits både till höger och vänster. Inga gränser skulle behövas. Alla skulle kunna flytta hit och dit utan problem. Detta även om många vetenskapliga studier visat hur svårt det är att få en diaspora att assimileras i ett nytt land, och att det blir svårare ju större numerär denna diaspora omfattar, något som exempelvis den världskände ekonomen Paul Collier kartlagt.

Utopiskt kaos som väljarna inte bett om

Man kan alltså säga att de borgerliga – liksom Socialdemokratin – under de senaste 20-30 åren inte bara präglats av väljarförakt – genom att driva en invandringspolitik som går stick i stäv med folkviljan – utan också av ett vetenskapsförakt. Istället har man satsat all sin energi på den goda utopin genom globalisering.

Att socialister och marxister har en märklig relation till vetenskap vet vi, men att också borgerliga aktörer skulle kasta kunskap överbord för att leva ut sina ”goda” känslor i utopistisk galenskap är nog det som ligger bakom den historiska tragedi vi nu upplever i ett samhälle som tappar kontrollen och där kaos uppstår på fler och fler områden.

Och detta sätt att agera har inte haft stöd i väljarkåren, utan genomförts mot väljarnas vilja. Det är naturligtvis skälet till att ett nytt parti så snabbt kunnat växa sig så starkt som Sverigedemokraterna gjort. Ett genomslag som inte bara förminskat S utan också gjorde allianssamarbetet maktlöst eftersom de borgerliga inte längre kunde uppnå majoritet.

I demokratier slår, förr eller senare, folkviljan igenom. Det är något som trots allt gör mig hoppfull.