I huvudsak var partierna ute efter att befästa sina positioner när man fick stå i rampljuset i Almedalen, två månader före valdagen. Men Vänsterpartiet framförde ett nytt ultimatum för att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister. Och på andra sidan gör Liberalerna det svårare att byta ut vänsterregeringen.

Det talas mycket om Centerpartiet, men det är på väg ned i källaren och kommer inte ha mycket kraft att påverka regeringsbildningen efter valet. Alla räknar redan partiet till vänstersidan. Därmed har de ingen borgerlig prestige att sälja ut, som man gjorde med januariavtalet.

C måste kapitulera igen

Vänsterpartiet däremot, har med all tydlighet visat att man inte längre tänker vara dörrmatta åt en vänsterregering. Ja, man visade musklerna när man fällde, för första gången på över 100 år, en socialdemokratisk statsminister i juni 2021. Löfven-regeringen kom tillbaka sedan Centerpartiet fått vika ned sig om marknadshyror.

Den dynamiken gäller nu på vänstersidan: Nooshi Dadgostar dikterar och Annie Lööf lyder.

Därför kunde Vänsterpartiet i Almedalen lägga fram ett nytt ultimatum: S måste konkret tala om hur vinstförbud i skolan ska införas. Utan en sådan garanti röstar V emot Magdalena Andersson. Nu har inte S något problem med det, men Centerpartiet måste åter vika ner sig och överge den ”liberalism” man säger sig stå för. Annie Lööf måste göra som med marknadshyrorna: kapitulera inför Vänsterpartiet.

L skapar turbulens på andra sidan

Men även på icke-socialistiska sidan blir det stökigt när L-partiet tycks stiga upp från de döda och klara sig kvar i riksdagen. Många i partiet – vid sidan av den rationelle och pragmatiske partiledaren Johan Pehrson – är rabiata när det kommer till samarbete med Sverigedemokraterna. De lägger massor med ”röda linjer” som Johan Pehrson får snubbla fram emellan. Med L i riksdagen dyker flera Annie Lööf-typer upp på riksdagsbänken.

Det är mycket möjligt att L kommer att agera exakt som efter valet 2018, alltså att låta sina mandat bli underlag för en ny S-regering – igen.

En röst på L är verkligen att köpa grisen i säcken – vad man får är högst oklart.

Åtta partier är för många

Det Almedalen visar är att när det kommer till antalet partier i riksdagen är de för många om också de allra minsta partierna ställer ultimatum. Regeringsmakten undergrävs av det kaos som uppstår när partier med få väljare bakom sig får dominera genom att använda sin vågmästarställning.

Dessa maktspelteoretiska frågor tar också mycket av energin från sakfrågorna, det som faktiskt påverkar människors vardag.

Almedalen borde handla om vägval i samhällsperspektiv men hamnar i relationsspel mellan partierna. Och inte blev det så att något klarnade inför valet – tvärtom komplicerade profileringarna i Almedalen politiken än mer.