Miniserien om den notoriske bankrånaren Clark Olofsson har fått stor spridning i världen via Netflix. Både regi och skådespelarinsatser hyllas, men det finns en helt rimlig skeptisk hållning till att lyfta fram en kriminell och bitvis idolisera honom.
För egen del har jag inte sett miniserien förrän nu när semesterlunken gör att det inte händer så mycket som man kan skriva om.
Mest skeptiska mot miniserien, vad jag sett, är recensenter i USA mot att göra kriminella till huvudpersoner och skildra världen ur deras perspektiv. Common Sense Media, som är en amerikansk familjesida om underhållning, klassar miniserien på detta vis:
Och i grunden håller jag med: att sätta kriminella i ett skimrande ljus är bara korkat. Men miniserien framställer faktiskt fenomenet Clark Olofsson ur många olika perspektiv. Hans bravader blir ofta absurda snarare än våldsglorifierande eller beundransvärda. Den mörka sidan framträder också, inte minst när han konstant sviker alla i sin omgivning – både brudarna och kumpanerna.
Stockholmssyndrom eller Clark-syndrom?
Skälet till att Clark kunde lura så många är hans ohämmade charm, lättsamhet och sorglösa uppträdande. Kombinerat med att han är synnerligen intelligent och initiativrik.
Ingen vet om Norrmalmstorgsdramat 1973 egentligen var ett avancerat och förtäckt fritagningsförsök, planerat av Clark Olofsson, eller om det var på rånarens/kidnapparens initiativ som polisen förde den i fängelse varande Olofsson till banken – som medlare. När han charmat kvinnorna i gisslan under flera dagar i det trånga bankvalvet ger det efteråt upphov till den internationella mediefrasen ”Stockholmssyndromet”. Alltså att brottsoffer kan fatta sympati för gärningsmannen.
Den spanska filmtidningen El Espoiler skriver i recension: ”För att lägga till mer ironi till saken, verkar miniserien i sig ha gjorts med avsikten att skapa en viss ’Stockholmssyndrom’-effekt på tittaren. Och efter denna galna resa och trots att vi bevittnat det värsta av huvudpersonen, ser vi oss till slut bli ’kidnappade’ av hans karisma. Det är svårt att inte känna sympati för honom, hur pinsamt det än är. Ja, … Dessa svenskar är galna! Men låt ingen svensk bli förolämpad, för det jag menar är avsett som den bästa av komplimanger.”
Många recensenter berömmer också regissören Jonas Åkerlund för att han vågat klippa in både animerade sekvenser som två dansnummer i serien. Det vågade inte ens Steven Spielberg när han gjorde ”Catch Me If You Can” med Leonardo DiCaprio, skriver den spanska tidningen.
Mina tankarna går mer till ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” med Robert Gustafsson. Men då för tonen, de snabba scenförändringarna och den skruvade humorn.
Och det är humorn, tempot och att regissören har en sund distans till objektet som gör att serien fungerar. Till och med klippningen förtjänar beröm, den som brukar vara så amatörmässig i europeisk film.
68-vänsterns naiva dumhet
Störst behållning för mig är när Clark umgås med de vänsteraktiva brudar som pratar politik och ser alla kriminella som ”vanliga hyggliga människor” som inte borde låsas in. Fängelser är bara skadliga, säger de och Clark håller naturligtvis med. Han utnyttjar dem för sex och lurar dem med löften han aldrig tänker hålla, innan han försvinner iväg på nya äventyr.
De här vänsterbrudarna illustrerar den bottenlösa naivitet som människor med vänsteridéer präglas av. På 70-talet vurmade man för kriminella, idag vurmar man för icke-assimilerade migranter på samma okritiska sätt.
Ett besynnerligt människoöde
Miniserien visar Clark också ur hans negativa sidor. Och de gör honom till en sorglig figur mitt i all framåtanda. Alla fagra och rosaskimrande löften blir till svek. Clark lever i stunden och flyr det jobbiga. Men det går inte fly från livet, och mycket blir till elände. För alla. Utom för Clark. Hans sorglösa humör är, som jag tolkar det, en överlevnadsstrategi efter en tuff uppväxt där han inte hade en trygg famn någonstans.
Det är begripligt att många fångas av en person som framstår som större än livet själv. Men det finns alltid en baksida. Det missar inte Åkerlund. Alltihop känns faktiskt överraskande balanserat i all sin absurditet.