Det är irriterande att så mycket av tid och energi går till spekulationer om hur väljare kan komma att rösta på småpartier så att de ska klara riksdagsspärren och tillföra mandat till det ena eller andra regeringsalternativet.

För det första är spekulationer meningslösa. De innehåller ingen substans, bara lösa gissningar om hur vissa väljare ”skulle kunna” resonera. Fullständigt, förbannat döfött eftersom det inte flyttar sakpolitiken framåt det minsta. Tiden och energin borde handla om hur saker kan göras bättre – för herrejösses vad mycket som behöver göras bättre i Sverige.

Fokus på de minst intressanta

För det andra hamnar fokus på de sämsta aktörerna i politiken, inte de bästa. För det är ju som förre SSU-ordföranden och S-kommunalrådet Niklas Norström skriver: småpartier är ju dem väljarna vänder ryggen.

Valrörelsens strålkastare riktas alltså åt fel håll. Bort från de som står för en sammanhållen politik på samhällets viktigaste frågor, till de marginella som hängt upp sig på en eller annan enskild fråga.

Fällben för regeringsmakten

För det tredje gör dessa småpartier regeringsalternativen luddigare, otydligare och osäkrare. Den stora majoriteten väljare drabbas av att några väljare envisas med att hålla icke-önskade partier kvar i riksdagen.

För det fjärde innebär otydliga regeringsalternativ att Sverige inte får någon handlingskraftig regering. Vi har haft en katastrofalt handlingsförlamad regering den senaste mandatperioden eftersom småpartier ställer ultimata krav, vägrar samtala med andra och därmed gör politiken oförutsägbar.

Ta bort spärren och utjämningsmandaten

Samtidigt är jag som demokrat noga med att varje röst ska vara lika mycket värd. En röst på ett litet parti är lika viktigt som på ett stort parti. Problemet är att småpartierna får ett alldeles för stort inflytande med nuvarande ordning. De partier som klarar 4%-spärren får full utdelning av mandat och därmed en oproportionerlig makt som vågmästare.

Miljöpartiet har med sina 4-5 procent av väljarkåren kunnat diktera regeringens politik i åtta år – till katastrofala följder för landet. MP har haft mer makt än de 95 procent som inte röstat på dem, just därför att de kan placera sig mellan de stora partierna och därmed avgöra vem som får makten.

Makten som kungamakare ska inte småpartier ha.

Det löses enklast genom att ta bort utjämningsmandaten. De är 39 av de 349 mandaten i riksdagen och tillfaller nästan bara småpartier – som kompenseras för att de inte klarar av att vinna fasta mandat i valkretsarna. Utan dessa utjämningsmandat skulle småpartiernas mandat halveras. Då minskar risken markant för att de skulle bli ”tungan på vågen”.

Gör taktikröstning meningslös

Samtidigt är jag emot att vissa röster utesluts från mandatfördelningen genom en spärr. Ta bort den. Då försvinner också i ett nafs meningen med taktikröstandet. Fenomenet är helt beroende av den stora skillnaden mellan 3,99 procent av väljarna – som ger noll mandat – och 4,00 procent som ger minst 14 mandat i riksdagen. Det är bara denna effekt som orsakar taktikröstandet. Den röst som för ett parti från 3,99 till 4,00 är värd mer än hundratusen andra röster.

Så ska det inte vara.

Spärren sägs vara till för att göra det enklare att bilda regering. Men det är ju inte bara partier under fyra procent som kan ställa till det. Även partier på 4-8 procent kan kräva större inflytande än vad deras röster berättigar till. Utan utjämningsmandat får alla partier som blir mindre än 8 procent betydligt färre mandat än idag. Men de blir representerade i riksdagen.

Utan spärr och utan utjämning skulle Miljöpartiet, även om de får 3,9 procent av rösterna, bli kvar i riksdagen men med bara några enstaka mandat. Alltså: ingen mening att stödrösta. De får mandat ändå. Men inte extra många för att de klarar en ologisk spärr.

Med dessa två konkreta förändringar i valsystemet skulle vi få en både mer demokratisk riksdag och slippa taktikröstandets förbannelse. Valrörelsen skulle kunna handla om sakfrågorna och vilken riktning landet borde ta. Det som är viktigt på riktigt.