Sedan valet 2018 har det varit hela havet stormar i svenska riksdagen. En statsminister har för första gången avsatts i misstroende och regeringens budget har fallit två gånger en tredje gång röstade regeringspartiet Socialdemokraterna emot sin egen budget. Ska vi fortsätta ha det så efter valet i höst?.

Många är de ”förståsigpåare” som oroas över de många turerna och oredan i parlamentet. ”Politiskt självskadebeteende”, säger tidigare partisekreteraren Lars Stjernkvist (S) till Fokus. ”Mycket skulle vara vunnet om bara M och S kom överens om nya stabila budget- och voteringsregler”, säger statsvetaren Torbjörn Bergman till tidningen (betalvägg).

Maktförskjutning liknande 1920-talet

Men skälet till turbulensen är att den största maktförskjutningen sedan parlamentariska demokratins genombrott på 1920-talet pågår. Då fanns två helt dominerande maktcentra i riksdagen: Liberalerna och Högern, medan en tredje ny framväxande maktfaktor gjorde stora inbrytningar: Socialdemokraterna. I nutid har vi haft två helt dominerande maktcentra i riksdagen: den borgerliga alliansen och de rödgröna, medan en tredje ny framväxande maktfaktor gjort stora inbrytningar: Sverigedemokraterna.

På 1920-talet hade Sverige åtta statsministrar på tio år: Nils Edén (1917-mars 1920), Hjalmar Branting, Louis De Geer d.y, Oscar von Sydow, Ernst Trygger, Rickard Sandler, CG Ekman, Arvid Lindman (okt 1928-1930). Här avlöste man varandra, liberaler, högermän och socialdemokrater.

Skälet var att ingen får majoritet när tre ideologiska riktningar formar parlamentet istället för två.

Färre regeringsbyten men samma sorts turbulens

Så har det varit i svenska riksdagen sedan Sverigedemokraterna kom in 2010. Regeringsskiftena har inte blivit lika många, framför allt därför att borgerliga politiker ständigt lämnar walk over och låter Socialdemokratin regera trots att deras väljarunderlag krympt och nu utgör mindre än 30 procent.

Svaga S-regeringar har istället blivit överkörda i parlamentet genom att många av regeringens tunga beslut fallit, inte minst statsbudgetar. I gamla tider hade den förlorande statsministern avgått, men Socialdemokraterna har räknat med att de skyddas av regimlojala medier. Genom att sitta kvar har man med hjälp av medierna lyckats dölja förlorarstämpeln.

Man har också gynnats av yttre faktorer, som global pandemi och krig i Europa, som får väljarna att i kris söka nationell samling bakom sittande regering.

Men S-regeringarna har varit så parlamentariskt svaga att turbulens ändå uppstått.

Två tydliga regeringsalternativ är lösningen

Parlamentarisk demokrati fungerar bäst när väljarkåren i val har möjlighet att rösta fram, som man sa i parlamentarismens vagga England, ”drottningens lojala opposition”. Alltså att väljarna kan ge förnyat stöd till sittande regering eller rösta fram oppositionen till regeringsmakten.

Vi ser denna logik bekräftad i många västländer där två regeringsalternativ står mot varandra i val, inte minst i länder som USA och Storbritannien med två stora partier. Även i flerpartisystem uppstår ofta två huvudalternativ som tävlar om att vinna folkets stöd.

Det är när partierna inte samverkar i två block som det blir turbulent. Som i Belgien, Nederländerna och nu i juni i Frankrike.

Majoritetsregeringar, ja tack!

Det bästa sättet att slippa turbulens i riksdagen är att partier som får majoritet bildar regering tillsammans (*). Det är en styggelse dessa avtal och (januari)överenskommelser mellan små minoritetsregeringar och partier i riksdagen som vill påverka men inte ta ansvar för helheten.

Sådana partier bör straffas hårt av väljarna.

Efter höstens val bör antingen S, V, C (och ev MP) bilda regering på en majoritet de fått av svenska folket. Eller så bör M, SD, KD (och ev L) bilda regering på den majoritet de fått.

Mer korridormygel, nej tack!

Med två regeringsalternativ som strävar efter egen majoritet försvinner det korridormygel som stänger väljarna ute från att avgöra maktens inriktning. Det vi sett nu i fyra år och som Annie Lööf tycks älska. Likaså blir tillkännagivanden i utskotten, misstroendevoteringarna, vågmästarfenomenet och allt annat stök i riksdagen ett minne blott. Partierna i regeringen – de som tillsammans fått folkets mandat – får gemensamt ta ansvar.

Självfallet kan en sådan regering falla på grund av att partierna i den inte kommer överens, men då är det förmodligen en viktig sakfråga där väljarna bör ha inblick i motsättningarna. Men så länge en majoritetsregering håller ihop är de det starkaste utslaget av demokratisk maktstyre man kan få i ett land.

Parlamentarismen mår bra

Så jag vill hävda att parlamentarismen – tvärt emot många kommentatorer – mår bra. Det är inte regelverken det är fel på. Det är partierna som måste skärpa sig och inse att man företräder sina väljare och inför dem presentera seriösa regeringsalternativ för landets bästa.

*

*) Exempelvis hade Fredrik Reinfeldt kunnat sitta kvar efter valet 2014 och sökt samarbete det nyaste icke-socialistiska partiet Sverigedemokraterna. De fem partierna hade, om samarbetet fungerat, kunnat regera 2014, 2015, 2016, 2017, 2018, 2019, 2020, 2021 och till idag. Socialdemokraterna hade aldrig behövt återfå regeringsmakten. Det hade bättre stämt med den parlamentariska sammansättning som väljarna röstat fram. Notera också att det var på detta sätt som 1930-talet blev stabilt i Sverige: Ett gammalt parlamentariskt kraftfält som tillhört konservativa sidan, bönderna, började samverka med den nya maktfaktorn Socialdemokraterna.