Visst kan man imponeras av hur Johan Pehrson på kort tid fördubblat opinionsstödet för de krisade Liberalerna. Men vad står partiet, bortom partiledaren? Flera toppkandidater låter mer som Annie Lööf än Johan Pehrson.

I dagens Novus får oppositionen starkast stöd bland partierna som kommer in i riksdagen: 180-169 mandat. Och Liberalerna är nästan ikapp Centerpartiet, de får 5,0 resp 5,4 procent. Det vore bra om väljarna straffar den irrationella och dogmatiska hållningen från Annie Lööfs sida om att inte samtala eller förhandla med vissa partier.

Men samtidigt uttalar sig toppkandidater som Anna Starbrink (L) från Stockholm i samma anda som Annie Lööf. Starbrink kommer som riksdagsledamot att motsätta sig ”direkta budgetförhandlingar” med Sverigedemokraterna.

Med den attityden kommer ingen stabil regering att kunna bildas heller efter höstens val. Dribblandet med januariavtal kommer att upprepas.

Sluta vara dogmatisk

Svensk politik måste sluta vara dogmatisk, särskilt i synen på andra folkvalda representanter. Inför och efter valet 1976 var de tre borgerliga partierna, som aldrig tidigare regerat tillsammans, oeniga på flera politikområden. Om kärnkraft, om välfärd, om skattesänkningar.

Men man förhandlade, lyssnade, kompromissade, kohandlade.

Den attityd som Starbrink/Lööf intar går det inte att förhandla med. Hållningen bygger på irrationella känslor som saknar grund i verkligheten.

Förhandla om känslor?

Det går inte att förhandla med dem som tror på spöken mitt på ljusan dag.

Hur skulle det gå till? Ska Åkesson försäkra Starbrink om att det inga spöken finns? Genom ett septemberavtal? Nej, det går inte att förhandla med den som låter sitt känsloliv – sina egna rädslor, konspirationsteorier eller fördomar – spilla över i uppgörelser om makten i staten.

Den som inte klarar av att förhandla och åtminstone försöka göra upp med andra folkvalda har helt enkelt inte i parlamentet att göra. Känner man sådan beröringsskräck bör man snarare söka vård.

Sverige behöver mer än någonsin mogna, realistiska och rationella politiker. De som är redo att förhandla i alla sakfrågor. Förhandla betyder inte att man automatiskt kommer överens. Det kan hända att man i sak ligger för långt ifrån varandra. Men det vet man först sedan man prövat. Att i förväg avhända sig regeringsmakten därför att man är feg, är inte det ledarskap landet behöver.

Statsmannamässig pragmatism

Jag utesluter inte att Johan Pehrson har den statsmannamässiga pragmatism som krävs för att fyra partier i majoritet ska kunna samverka om regeringsmakten. Men kommer han att ha sin riksdagsgrupp med sig?

Även Kristdemokraternas Ebba Busch tvivlar. Hon vill inte ha med L (eller SD) i en kommande regering.

På detta svarar Johan Pehrson elegant, att han känner ”stor respekt” för om KD fortfarande känner besvikelse efter den långa regeringsbildningen 2018, då L i och med januariavtalet beslutade att släppa fram Stefan Löfvens (S) regering.

Den respekten måste alla parter ha – ömsesidigt för varandra – för att nuvarande opposition ska kunna ta över styret av landet och ändra kursen mot stupet som tidigare regeringar slagit in på.