”Konservativa vinner valet hur det än går”

I opinionsmätningarna väger det jämt mellan vänstersidan och den konservativa i riksdagen, men enligt debattören Thomas Gür har den konservativa politiken redan vunnit valet.

Det är i Fokus (betalvägg) som Thomas Gür skriver ”såväl väljarna som partierna går i huvudfåran högerut. Att vissa av dem fortfarande gör det under röda fanor, förändrar inte färdriktningen”.

Själv är jag skeptisk till att vänsterpartierna verkligen följer den folkliga opinionen åt det konservativa hållet – annat än i till intet förpliktande ord. Likt Morgan Johansson pratar man mycket, men åstadkommer ingenting annat än mer våld, otrygghet och ökade motsättningar.

Tidsperspektivet

Men jag måste ge Gür rätt, när han blickar ut över en längre tidshorisont. Då finns belägg för hans optimistiska ansats.

2002 sa den ledande socialdemokraten Mona Sahlin att svensk kultur bara var ”töntiga saker”.

2004 tillsatte S-regeringen en statsvetarprofessor för att utreda utanförskapet ”som menade att allt tal om hedersvåld var rasism”.

Fram till 2006 fanns tankeförbud kring kärnkraft. I lagen förbjöds att ”utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader eller vidta andra åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor”.

2010 gick Socialdemokratin till val på att av USA kräva ”avveckling av kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser”.

Ja, om man ser det så, kan ingen förneka att vi idag har kommit in bit bortanför dessa vänsterextrema besvärjelser.

Nu vill alla begränsa invandringen

Nu är det enbart de allra längst ut i vänstermarginalen som ”skyller invandrarpolitikens kollaps på svensk rasism, som inte vill begränsa invandringen, som förnekar existensen av svensk kultur … och som inte vill stärka försvarsmakten, ge polisen ökade resurser och skärpa straffen”, menar Gür.

Skälet till att alla flyttat högerut är att verkligheten gör sig påmind. Nu känner väljarna av priset för vänsterutopismen. Och vill inte ha den längre. Svenska folket har röstat fram de politiker som stod för ovan nämnda galenskap, men nu vill de ha högerpolitik.

Gür är medveten om invändningen mot denna analys: ”[H]ögerpartierna tycker att det är för litet och för sent och vill gå längre” och förskjutningen högerut ”sker ofta med vänsterretorik”. Men svensk samhällsdebatt har ändå flyttat bort från det värsta vänstervurmandet.

Mer glappkäft än innehåll

Här berör Gür just den aspekt som ändå gör att jag förblir skeptisk och inte känner någon större glädje över hans optimistiska budskap att vänstern givit upp mycket av vänsterståndpunkterna.

Vänstern vill – vilket är avgörande – inte erkänna att man ändrat sig, man fortsätter linda in sin politik i vänsterretorik.

För min del saknar jag tilltro till att vänsterpolitiker kan bedriva högerpolitik, eller konservativ politik som jag hellre kallar det. Allt blir till glappkäftiga dimridåer, bakom vilken vänsterpartier genomför ad-hoc politik utan stabil ideologisk eller ens logisk grund. Resultatet blir att alla beslut kommer alldeles för sent, och lösningarna blir provisoriska, av lappa-och-laga-karaktär och föga uthålliga.

Verklig förändring kräver öppenhet

Ska samhällsförändringar bli effektiva och rationella måste de genomföras av politiker som tror på det man gör, som förstår logiken och moralen i de värderingar man bygger förändringsarbetet på.

Och det är i en demokrati också viktigt att man öppet deklarerar att man ändrar politisk kurs. För bara om man är ärlig och öppen med ambitionerna kan alla i samhället förstå vad det är man gör och varför.

Att sätta bocken som trädgårdsmästare, alltså låta Socialdemokratin sköta det Sverige man utsatt för så mycket onödigt lidande, är helt enkelt ingen klok idé.

Här finns svaret till det jämna opinionsläget

Men här finns dock svaret till varför vänstersidan är favorit till att vinna valet i höst, trots att de tvingas bedriva högerpolitik. Socialdemokraterna har en stor reservoar av gammal tillit till att styra landet, även om det nu är 60 år sedan de var dugliga. Samtidigt är oppositionen i sin sammansättning helt ny. Man är inte ens överens om att kalla sig konservativa.

Många väljare kanske tänker: hellre en dålig bock i trädgårdslandet som man känner, än att välja en oprövad.

Problemet för oppositionen är att försämringarna i samhället sker sakta och över tid, snarare än att dyka upp plötsligt. Det gynnar aktörer med gammal tillit. De kan tillåtas fortsätta det långsamma förfallet, eftersom det känns tryggare än att ge nycklarna till regeringsmakten åt dem som utstrålar handlingskraft.

Svenskar liknar ryssar

Här kan man nog säga att det finns likheter med ryska folket. Jag har hört flera ryska statsvetare och demokratiska aktivister få frågan varför inte ryssarna slänger ut den korrupta nomenklaturan. Svaret är att det ryssarna värdesätter högst är trygghet. De skulle gärna vilja ha demokrati och trygghet, men 1990-talet visade att så inte blev fallet. Och i valet mellan trygghet och demokrati väljer majoriteten trygghet.

Det var först när livsmedelsbutikernas hyllor gapade tomma och misär började sprida sig, som folket kastade av sig det kommunistiska oket 1990.

Tyvärr har många svenskar samma attityd. Så länge man inte svälter, är det tryggare med Socialdemokratin vid makten.

Reinfeldt vann på att inte lova förändring

Så varför vann Fredrik Reinfeldt, mannen som förstörde lika mycket som sossarna? Svaret är just att han vann på att inte lova förändring. Det var därför Göran Persson och Mona Sahlin inte kom åt honom i valrörelserna 2006 och 2010. Han lovade att vara en bättre sosse än sossarna själva.

Han skulle bara rätta till några tekniska brister i välfärdssystemen – som jobbskatteavdrag för att göra det lönsamt att arbeta. Han lagade läckor i taket på den stora staten. I övrigt fullföljde han socialdemokratiska idéer som att den svenska ”humanitära stormakten” kan ta emot all världens flyktingar.

Perplex motsägelsefullhet om innehåll och aktörer

Allt detta tenderar att förvirra bilden. Vänstern kan vinna val på att i smyg driva försiktig högerpolitik, medan konservativa partier som har rätt och vet vad som krävs förlorar val därför att de inte har upparbetad tillit.

De odugliga vinner därför att de är välkända och prövade, och gjorde bra ifrån sig – för 60 år sedan.

De med idéerna som krävs för att rädda samhället förlorar val därför att de säger sig vilja denna förändring. Bara om de odugliga driver landet till sammanbrott kommer regeringsskifte att accepteras.

Demokrati är det minst dåliga

I stunder som denna, då jag försöker finna något positivt att avsluta med, hamnar jag inte sällan hos Winston Churchill. Demokrati är krångligt och besvärligt. Men som den gamle sa: ”Demokrati är den sämsta regeringsformen förutom alla de andra former som har prövats.”

Och att bilda opinion utanför regeringsmakten har effekt. Det är ju den poäng som Thomas Gür framför. Genom att ligga på kan man driva vänsterregeringar framför sig så att de går åt höger.