På nationaldagen är det läge att påminna om varför vi älskar vårt land. Och lyfta fram dem som förmår tolka det så svårfångade subtilt svenska med träffsäkerhet och djup.

Likt Bitte Assarmo växte jag upp med Jan Johansson och hans Jazz på svenska. Dessa märkvärdigt varsamma jazztolkningar av vackra svenska folkvisorna går rakt in i hjärtat och gör att jag känner mig hemma. Hon skriver i krönika hos Det goda samhället:

”Det finns många anledningar till att just Jazz på svenska blivit så oerhört älskad. De musikaliska arrangemangen, Johanssons speciella spelstil med de uppbrutna ackorden, Georg Riedels harmoniska kontrabas. Men den främsta anledningen, tror jag, är att Jan Johansson i de mollstämda klangerna lyckats fånga allt det som vi upplever som svenskt och får oss att känna igen vårt arv. Granskogen, insjön, fjällvärlden, kustremsorna. Frodiga åkrar och steniga. Fattigdom och svält, men också glädje och framtidstro. Det strävsamma livet som var våra föräldrars och deras, och som byggde Sverige.”

Exakt så.

Det svenska är inte burdust, inte högljutt skränande eller framhävande av det mediokra. Tvärtom om är den svenska folksjälen, som jag känner den av mina äldre släktingar, präglad av lågmäld arbetsmoral, ett hårt slit och uthållig strävsamhet i fattigdom omgärdad av en bergfast stolthet i vetskapen om att man gör sitt bästa för att ge barnen bättre förutsättningar än de egna.

Swedengate

Denna vår svenska historia kan förklara det så få begriper om #swedengate (i sociala medier) och fenomenet att barn som leker hemma hos en kompis inte blir bjuden på måltid då föräldrarna ropar att maten är klar. Det kommer från fattig-Sveriges moraliska logik.

1) Man vill inte sätta det gästande barnet i skuld, att barnets föräldrar måste bjuda igen. Fler känner igen det svenska fenomenet att var och en betalar för sig även när man varit ett sällskap som ätit på restaurang. Samma fenomen: ingen ska ligga i skuld till den andre.

2) Vi har i Sverige en högre integritet familjevis, är mer slutna. Då kan man anse att den enkla mat man dukar fram till familjen privat inte är tillräckligt bra att bjuda andra på, kanske rester från tidigare dagar. För gäster vill man visa upp en bättre sida, och det hade man inte råd med varje gång barnens vänner fanns med. (Jämför hur vi presenterar vårt privatliv på Facebook idag. Det är allt från den bästa sidan, det andra håller vi för oss själva.)

3) Å andra sidan är det också svenskt att inte förhäva sig, så även om en familj kunde bjuda barnens kompisar på ståndaktig måltid gjorde man det inte av risk att framstå som skrytsam. Man ska ”inte göra sig märkvärdig”, som min mormor sa.

4) Även när svenska familjer inte längre var så fattiga fortsatte denna tradition att gälla. På 1960- och 70-talen när jag var barn var beskedet från föräldrar: ”Nu ska vi äta, så ni får ses senare”. Man gick hem till sitt när det var middagsdags. Ingen tyckte det var konstigt. Det som är norm omfattar alla lika. En del av den jämlikhet som präglat Sverige genom århundraden.

Välstånd bygger på slit

Det strävsamma och flitiga är något av det bästa jag vet med vår svenska gemenskap. Man förhävde sig inte, gjorde sig inte märkvärdig. Men man arbetade och slet hårt. Naturligtvis därför att man var tvungen, men också därför att man kunde känna en befriande stolthet efter arbetsdagens slut. Man hade gjort rätt för sig. Ingen kunde sätta sig på en.

Dessa lågmälda kulturella särdrag gjorde Sverige till ett av de rikaste länderna i världen. Och det är därför hela världen nu vill vara ”flyktingar” här.

Att så många miljoner från fjärran kulturer vill komma hit är på ett sätt ett bevis på hur väl vi lyckats. Hur väl de svenska sederna och kulturen fungerat jämfört med övriga världen. Men samtidigt är det märkligt att så många vuxna idag är beredda att ge bort allt det tidigare generationer byggt upp till främlingar och låta sina egna barn förlora den svenska tryggheten för att istället se samhället sjunka tillbaka till en konfliktfylld, våldsam och oförutsebar verklighet som äldre svenska generationer gjort allt för att bli av med.

Vi hör numera ständigt hur allt fler drabbas av psykiska hälsa och desperationer, ja, även barn mår dåligt trots att man har det mycket bättre materiellt sett än vad tidigare generationer svenskar någonsin kunnat drömma om.

Förklaringen är att man har förlorat sig i multikulturellt svammel och andra kulturers förkärlek till att alltid se sig själv som offer som aldrig har några skyldigheter. Det leder till allehanda konflikter och polariseringar. För vem ska betala för alla rättigheter och kompensationer för de oförrätter man klagar, gnäller och skriker över dagarna i ända?

Många i Sverige vet inte längre vem man är eller vad man strävar efter.

Det är sorgligt att se.

Och för mig går då tankarna tillbaka till den tid då vi visste vilka vi var. Fattiga men strävsamma som höll hårt på arbetsmoralen. Belöningen – omätbart stor i livskvalitet – var att känna sig stolta vid dagens slut, även om vi var skitiga under naglarna. Det är närhet till denna speciella folksjäl som Jan Johansson ger med sina tolkningar av de svenska folkvisorna.

*

Lyssna på ”Visa från Utanmyra” (Jazz på svenska, 1964).