Demokrati handlar om att folkviljan ska komma till uttryck. I parlamentarisk demokrati avgör väljarna partiernas storlek. Men svensk riksdag har varit dålig på att ge partierna det inflytande väljarna har givit sina representanter.
Det är på tiden att partierna efter höstens val får inflytande i enlighet med det väljarna bestämt. Slut måste det vara med att de minsta partierna dikterar villkoren för de partier som svenska folket har störst förtroende för.
De stora representerar folkviljan
C och V (och MP om de kommer in) måste respektera att Socialdemokratin är det enda stora partiet på den kanten. Alla de krumbukter som skett efter valet 2018 måste med kraft avvisas efter höstens val. Småpartierna måste acceptera att de saknar brett stöd hos väljarna, och vara glada att de alls får vara med och bestämma.
Detsamma gäller för partierna som kan gå från opposition till regeringsmakten. Där är det M och SD som är de stora partier som bär upp en kommande regering. KD och L har begränsad andel av väljarna bakom sig och kan inte komma undan med att ställa oproportionerliga krav. Deras väljare är inte mer värda än M- och SD-väljare.
Just här finns en utpräglad oro över att L-partiet, om de kommer in, ska agera som MP och C. Rikta allehanda groteska krav utifrån det blygsamma antal väljare de har stöd av.
I GP-intervju idag (betalvägg) är Jimmie Åkesson vaksam över möjligheten att L kan undergräva väljarnas beslut att ge landet en ny majoritet i parlamentet och en ny riktning på politiken.
– Vi är inte helt bekväma med L, säger han.
En ny regering måste orka driva förnyelse
Fraktioner i L, exempelvis Stockholmsfalangen, kan ställa sig i vägen för viktiga reformer. Många L-partister ligger till vänster i kriminalpolitik och frågor om att skapa ordning i skolan. Det var därför de två tidigare partiledarna och utbildningsministrarna Lars Leijonborg och Jan Björklund så fatalt misslyckades att återupprätta disciplin i skolan under deras åtta långa år som chefer för utbildningsdepartementet 2006-2014.
I sina memoarer pekar Lars Leijonborg på alla goda idéer han hade, men som aldrig blev genomförda. Orsak: han orkade inte driva igenom förändring, mot sitt eget parti, mot Reinfeldt, mot lärarfack och universitetsvänstern.
Det får inte bli åtta förlorade år igen, om en ny icke-socialistisk regering kan tillträda i höst.
– Det får inte bli så. Det måste vi reda ut innan vi trycker på någon knapp i en statsministeromröstning, säger Åkesson om sin tvekan inför reformviljan inom L.
Finns modet att reformera landet inom L?
Åkesson räknar med att partierna i ett icke-socialistiskt samarbete ska få inflytande efter storlek. Det pågår interna diskussioner och processer i partierna och mellan M, KD och SD. Där upplever Åkesson att det sker framåtskridande och känner sig inte särskilt orolig.
Den oro Jimmie Åkesson tar upp rör i stället Liberalerna och vilken inverkan partiet kan få på samarbetet.
Åkesson framhåller att många som står på L:s listor inte alls delar partiledningen och Johan Pehrsons syn på vägen framåt, framför allt när det kommer till invandringspolitik och rättsliga frågor.
Här kan L-ledamöter komma att ställa till lika mycket oreda som V-vilden Kakabaveh gjort för S.
Siktar på Rosenbad
Åkesson siktar på att han och Sverigedemokraterna ska flytta in på regeringskansliets olika departement, även om M-ledare Ulf Kristersson säger att SD inte kommer få plats i hans regering, utan att samarbete ska ske i riksdagen.
– Utgångspunkten är så klart att vi är ett stort parti och vill sitta i en regering, men det är alltid sakpolitiken som måste stå i centrum, säger han.
En lärdom från regeringsbildningen 1976 är det M-ledaren Gösta Bohman då krävde, som ledare för den tidens stigmatiserade parti: ”Ett separat agerande i mitten får inte förekomma efter valnatten”. Om de andra inte respekterade likabehandling – alltså att M skulle vara med från början i alla regeringsärenden – hotade Moderaterna med en tuffare attityd.
Jag har i annat sammanhang pekat på att om inte en fyrpartiregering tillträder, är den enda logiska lösningen att M bilda enpartiregering och inför samrådskansli i riksdagen samtidigt lägger fram underlag för övriga tre partier i regeringsunderlaget.
Men varför skulle sådant teatraliskt larv behöva ske? Det är ju mer något för centerpartister. Nog borde de fyra icke-socialistiska partierna vara mogna och seriösa nog att bilda en majoritetsregering.