Ännu en turbulent vecka i riksdagen. Vems är felet att svensk politik gått i baklås och varken regeringen eller oppositionen kan åtgärda de allvarliga samhällsproblem som bara blir värre?
I Expressen pekar tidningens politiske kommentator Viktor Barth-Kron ut den han menar har skulden: ”Cirkusen i riksdagen är Stefan Löfvens fel” (betalvägg).
När Vänsterpartiet 21 juni 2021 röstade med SD, M och KD för att för första gången i Sveriges historia avsätta en statsminister genom misstroendevotum i riksdagen borde statsministern ha utlyst extraval, menar Barth-Kron.
Eftersom januariavtalet därmed föll – dels då V inte längre accepterade att vara dörrmatta och dels därför att L hoppade av samverkan – fanns inte längre något regeringsunderlag för S/MP-regeringen.
Regera utan parlamentariskt underlag
Ändå valde Löfven (efter nya uppgörelser med V resp C för att återvälja honom som statsminister) att ”försöka regera vidare trots att det saknades både ett fungerande budgetsamarbete och en stabil majoritet för regeringen existens”. Problemen kvarstod med att C vägrade samtala med V, även om S behövde båda för att nå majoritet.
När Magdalena Andersson efterträtt honom i november och förlorade budgetomröstningen var det för sent att utlysa extraval med tanke på att valet i så fall hade hållits i februari, bara ett halvår innan ordinarie val i september.
Därför är felet Löfvens. Han regerade vidare även om han saknade mandat, lyder logiken som jag till del kan hålla med om. Det hade, utifrån nuvarande grundlagsregler, varit idealt läge att utlysa extraval sommaren 2021. Då hade en ny regering fått ett år på sig.
Men det räcker inte.
Extraval måste bli nyval med full mandatperiod
Partier som varit i opposition i sju år vill inte bara vinna makten för ett ynka år, för att sedan stå ansvarig inför folket för allt man inte hunnit genomföra.
Hela idén med extraval, alltså ett val till mellan ordinarie val som sker vart fjärde år, är feltänkt. Den som vinner ett extraval riskerar att förlora nästa ordinarie val och den tid man behöver för att lägga om politiken.
Ska instrumentet ha betydelse måste det istället tolkas som ett tidigarelagt ordinarie val, så som det är i Storbritannien. Efter varje parlamentsval följer en full mandatperiod.
Hade vi haft den modellen hade Stefan Löfven säkert utlyst nyval. Det hade alla vunnit på. Majoritetsförhållandena hade fått klargöras av svenska folket i val. Och den som vann hade fått fyra nya år på sig att regera.
Skilj kommunalval och riksdagsval
En konsekvens av en sådan förändring är att den sammanfallande valdagen för både kommun, region och riksdag skulle brytas upp. Det vore också bra, så att lokalvalen får större uppmärksamhet än de nu får. De flesta länder har skilda valdagar. Här är det Socialdemokraterna som bromsar. Man vill bara ha en valdag som man behöver mobilisera alla sina stödorganisationer inför.
Nuvarande grundlag slår fast ordinarie valdagar i granit. De ska hållas vart fjärde år, både lokalt och på riksnivå samtidigt. Att bryta upp det kräver grundlagsändring. Och vem orkar hålla på med sådant när det är så mycket annat som behöver göras?
Väljarna borde straffa de oansvariga
Förhoppningsvis straffar väljarna de partier som deltagit i det instabila och röriga regeringsbildande som vi sett sedan 2018, alltså främst S, MP och C. Man får inte vara så ansvarslös med regeringsmakten. Man måste tala med alla partier, inte försöka utfrysa stora delar av väljarkåren från inflytande.
Straffas dessa partier, så lär sig alla att man måste göra allt för att uppnå en majoritetsregering, där man inom den kan göra upp, kompromissa och kohandla.
Då kommer väljarna att veta vilka som är ansvariga, och vad alternativet till sittande regering är.
Detta som faktiskt är kärnan i parlamentarisk demokrati: att väljarna avgör om man vill behålla sittande regering eller ge makten till oppositionen.