Tänk vilken annorlunda tid det var när mediernas stora redaktioner i press och TV granskade makthavarna, ställde dem mot väggen och krävde ansvarstagande. Numera kryper etablerade medier för makten, sprider maktens budskap i ”agendasättande journalistik” och granskar folket åt makten.

Det var den 17 juni 1972 som historiens mest uppmärksammade inbrott begicks i kontorskomplexet Watergate i amerikanska huvudstaden Washington DC. Inbrottet resulterade till slut i att president Nixon fick avgå i förtid.

Medierna slutade skydda makten

Nixon räknade med att skandalen skulle blåsa över, eftersom medierna under 1940-, 50- och 60-talen avstått från att avslöja makthavarnas mindre lämpliga agerande. Exempelvis höll alla medier tyst om att president John F Kennedy ofta beställde upp ”call girls” till sin hotellsvit under resor runt om i landet.

Men på slutet av 1960-talet började journalistkåren ändra synen på sitt yrke. Istället för att hovsamt förmedla makthavarnas budskap till folket började man granska dem. Gjorde makten det man sa att man skulle göra? Följde makten lagar och regler så som man krävde av alla andra?

Medierna kom att kallas ”fjärde statsmakten” i en demokrati – efter verkställande makten (presidenten), lagstiftande makten (kongressen) och domstolarna. När makthavare inom dessa institutioner inte följde reglerna kunde visselblåsare gå till medierna för att via publicitet få de skandalartade handlingarna avslöjade.

Nixon var den förste som föll när journalistiken tog på sig denna demokratiska roll som fristående granskare av makten.

Medierna tillbaka i att skydda makten från folket

Men på senare år har journalistiken åter, via det som kallas ”agendasättande journalistik”, åter blivit redskap för makten. Medierna hjälper nu till att propagera maktens budskap om klimat, energi, migration och andra frågor där den folkliga opinionen är kritisk till en aktivistisk agenda.

Medierna tenderar i detta läge att hellre granska folket åt makten. Den debattör som inte håller sig inom ”åsiktskorridoren” – alltså instämmer i maktens perspektiv – blir uthängd och isolerad. Någon kritisk debatt som ifrågasätter makthavarna vill dagens stora medier inte veta av. Motargument kallas i Orwellsk anda för ”hot mot demokratin”.

Vi ser denna nedtystandets strategi hos svenska statsråd – alltså några av de mäktigaste personerna i Sverige – när de ägnar sig åt att håna enskilda journalister. Annika Strandhäll försitter inte ett tillfälle att fördöma fria journalister som Joakim Lamotte eller Chang Frick. Strandhäll agerar respektlöst, i Nixons anda, mot meningsmotståndare. Och kommer undan med det.

Hade Watergateinbrottet skett idag, hade det förmodligen inte resulterat i någon skandal. De stora medierna i USA skyddar sittande president Biden. Se bara på hur medierna mörkar det faktum att laptop som tillhört presidentens son Hunter Biden avslöjats innehålla bevis på korruption. Sonen har sålt tillträde till fadern. Inkomster som nu utreds som skattebedrägerier. Etablissemangmedierna gör allt för att tona ned denna skandal. Med den attityden hade Watergate aldrig blivit någon stor sak.

Journalistiken borde åter granska makten

Så här 50 år efter Watergate borde alla redaktioner fundera över om de inte borde kassera tanken på ”agendasättande journalistik” för att istället återgå till den anda och perspektiv som de unga journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein hade när de avslöjade makthavarnas skumma agerande.

Om medierna åter bleve konsekvensneutrala – alltså inte bry sig om vilka partier eller aktörer som gynnas eller missgynnas av ett avslöjande – skulle det vara en avgörande förstärkning av demokratin. Väljarkåren behöver få veta hur makten – vem som än har den – agerar bakom alla floskler och glättade kampanjer för att kunna göra informerade val på valdagen.

*

Se aktuellt inslag i Riks om hur statsmakten i form av statsrådet Annika Strandhäll attackerar den fria journalistiken: