Valårsboken med gamla SD-myterna är här igen

Joakim Larsson, Tierp, recenserar boken Segra eller dö. Likt tidigare valår har motståndare till Sverigedemokraterna skrivit en bok om partiet. Denna gång är det kvälltidningsjournalisten David Baas som står för skrivandet.

RECENSION. Som nationalkonservativ tycker jag att man ska hålla på traditionerna och Segra eller dö (Mondial, 2022) av David Baas är den senaste inkarnationen av en tradition som sträcker sig tillbaka till partiets barndom: valårsboken. Varje valår sedan 1991, oftast på vårkanten, är det någon politisk motståndare som tar på sig uppdraget att skriva en bok som ska ”avslöja” SD och ge motståndarna ammunition i valrörelsen.

Inte enbart SD beskrivs som samhällsfarliga

Man ska inte missta sig här: i den här boken är det inte den förment neutrale journalisten Baas som skriver utan den ideologiske motståndaren Baas. Det är en bild av SD som samhällsfarliga semi-nazister som tecknas, men inte bara det: en stor del av den svenska högern i det konservativa blocket beskrivs som samhällsfarliga (även om Baas är slipad nog att inte skriva det rent ut).

Låt mig illustrera med några direkta citat ur boken:

”Medan Sverigedemokraterna ägnade sig åt partipolitik skulle VAM:arna vara en revolutionär förtrupp” (sid 129)
”För de aktivister som inte vågade bära VAM-märken eller hakkors blev Torshammaren ett snällare substitut.” (sid 89)
”Det var få som höjde på ögonbrynen nere i Grottan (den borgerliga studentföreningen Heimdals klubblokal, min anm) när någon förde ett resonemang om judars oproportionerligt stora inflytande över medierna.” (sid 228)

Det vill säga: SD och Vitt Ariskt Motstånd skulle vara två delar av samma rörelse, den som bär torshammare är bara en feg nazist och borgare på högerkanten är antisemiter.

Nationalism är en villfarelse

Det finns mer av detta; i några nyckelavsnitt avfärdar Baas nationalismen som ideologi helt genom att lyfta några mycket specifika tänkare (som Benedict Anderson) och vill i princip göra gällande att allt i hela ideologin är ett falsarium: ”det är ett politiskt projekt som har prackats på människor”, som han skriver (sid 87). Det är förstås helt fritt för den som vill att ogilla nationalism, men Baas tar det längre: han vill helt avfärda ideologin som felaktig i sak.

Med den utgångspunkten för Baas är det förstås inte konstigt att boken ser ut som den gör.

Exemplen är för många för att räkna upp på ett begränsat utrymme, men så fort det överhuvudtaget är möjligt försöker Baas att med mer eller mindre krystade resonemang koppla ihop SD med alla högerradikala företeelser som existerar. Till exempel nämner han kravallerna i amerikanska Charlottesville 2017 med kommentaren att de använder precis samma strategi som SD på 90-talet. Man undrar om Richard Spencer var medveten om det…

Stieg Larsson går igen

En stor del av bokens inledning vilar tungt på de böcker som Stieg Larsson skrev under sin tid på Expo. I inledningen kan man alltså hitta hänvisningar till den klassiska boken Extremhögern av Stieg Larsson/Anna-Lena Lodenius från 1991 eller för den delen Sverigedemokraterna – Den nationella rörelsen från 2001. Det här är också svagheten i denna del eftersom det betyder att alla lösa påståenden som fanns i dessa böcker följer med in i Segra eller dö. Låt oss ta ett exempel.

Baas framför i förbigående ett påstående som har återkommit många gånger: att det var en kraftig förekomst av nazikopplingar i det tidiga SD. Det här går ytterst tillbaka på en sammanställning som Expo gjorde 2001 och sedan har förvandlats till vedertagen sanning. Problemet är att det inte stämmer.

Sammanställningen finns i Sverigedemokraterna – den nationella rörelsen och i den kan man utläsa att det förvisso fanns en del pinsamheter hos medlemmarna, men för att få upp siffrorna har Expo inkluderat såväl sådant som inträffat efter att man lämnat SD som sådant som inträffat långt innan man löste medlemskap. Det är knappast partiets fel om någon lämnar som medlem och långt senare ägnar sig åt extremism och ärligt talat: den som i ungdomen ägnat sig åt dårskaper måste kunna få en chans att senare i livet göra en seriös insats.

Men i Expos värld är man för alltid skyldig och om någon gjorde fel 20 år innan partiet bildades så är det partiets fel idag, enligt det här resonemanget.

Så hamnade jag i kundregister

Jag ska spela med öppna kort: även jag är med i den här listan, har jag förstått. Mitt personliga exempel kan kanske illustrera hur det gick till på den tiden. Sommaren 1995, när jag hade varit med i SD i ganska exakt ett år, fick jag plötsligt ett brev med den nationalsocialistiska musiktidningen Nordland (som jag sannerligen inte hade beställt). Inte förrän långt senare fick jag förklaringen till hur det här hade gått till: i samband med valet 1994 hade delar av medlemsregistret kommit på vift. Det hade överlämnats till Nordland, som snabbt inkorporerade det i sitt kundregister. För all framtid var sedan mitt namn med i deras ”beställarregister”, vilket förstås till slut hamnade hos Expo.

Boken som helhet handlar dock egentligen bara till en del om SD. I praktiken är det bokens första hundra sidor eller så som behandlar partiet och då dess inledande år. Man ska inte sticka under stol med att partiet hade ett problem på den tiden. Det var ett misstag att låta alla som ville komma på demonstrationerna på 90-talet (vilket till och med dåvarande partiledaren Anders Klarström verkar tycka idag). Skälet till att man gjorde så var helt enkelt att få upp antalet deltagare. Från och med 90-talets mitt, i princip från att Mikael Jansson tog över som partiledare, började man slå ner på de avarter som förekom på partiets demonstrationer och stoppade icke-auktoriserade deltagare (läs skinnskallar) att komma på manifestationerna.

Allt annat än Sverigedemokraterna

Boken går istället över till att tala om Svenskarnas Parti och Nordiska Motståndsrörelsen. Dessutom får Christopher Dulny massiv uppmärksamhet i boken. Dulny hade under en period en tung ställning som tjänsteman i partiet och var på väg att ta ett steg fram som officiell företrädare i Stockholm, men att lägga 50 sidor på Dulny tycker jag nog är lite excessivt. Så tung var inte Dulny att det motiverar att man i en bok om SD ska ta en enskild företrädare och hänga upp så mycket på honom.

Så varför gör Baas det? Enkelt. För att man via Dulny kan leda in samtalet på spektakulära ämnen som kravallerna i Charlottesville 2017. Detsamma gäller för diskussionerna om SvP och NMR; genom att lyfta NMR kan Baas prata om de brutala kravallerna i Kärrtorp 2013, trots att dessa inte har med SD att göra.

Återanvänder skåpmat

Under läsningen undrar jag också om det inte helt enkelt är så att Baas gör det lite lätt för sig genom att återanvända sin egen gamla research och texter för att kunna få ihop boken. En följd av det blir förstås att urvalet blir mer kvällstidningsmässigt, på gott och ont. Boken är mycket lättläst men har en klar dragning till det chockerande, dels för att Baas vill chockera läsaren med berättelser om nazism men också för att Baas är en ideologisk motståndare som vet att guilt by association fungerar.

Men trots ovanstående kritik tycker jag ändå att det finns läsvärda delar i boken.

En av bokens styrkor är till exempel att nya läsare introduceras till Bevara Sverige Svenskt. Det har sagts mycket om det tidiga BSS, och visst fanns det problem. Men trots det tycker jag att man kan hänvisa till det allra första framträdandet av BSS på torget i Södertälje 1979. Länstidningens reporter skriver i samband med torgmötet att BSS skiljer sig från naziorganisationerna och ställer krav på att stoppa den illegala invandringen och begränsa den utomnordiska invandringen. Det ligger i linje med vad SD säger idag.

Stulen mejlinformation

Utöver det redovisar boken flera intressanta mejlkonversationer mellan skilda företrädare i partiledningen och enskilda medlemmar och man får faktiskt veta en del om de strategiska resonemang som fördes i partiledningen från 2000-talets mitt och fram till 2015 eller så. Skälet till att det är möjligt är att partiets mejlserver klonades och sedermera såldes till Expressen för några år sedan, vilket förstås är pinsamt men blir intressant läsning idag. Jag kan heller inte låta bli att skratta rakt ut åt den magnifika trollning som Christopher Dulny genomför när han låtsas vara en delfin i människokropp och helt lurar public service att spela med.

Till sist tycker jag att det är en välgärning att Leif Zeilon, den drivande kraften i BSS, får mer utrymme här än vad han får i någon annan bok i ämnet. Det finns mycket att säga om Zeilon och hans strategiska val – tveklöst gjorde han en del misstag – men hans insats är vägröjarens och pionjärens, den man som genom sina insatser lade grunden till mycket av den seriösa invandringskritiska rörelse som skulle följa sedan. Utan Zeilon, inget SD.