Ansökan har lett till högljudd utpressning från Turkiet. Av självrespekt borde inte Sverige låta sig förnedras, skriver Lena Andersson i Svenska Dagbladet.

KOMMENTAR. Turkiet passar nu på att ge igen för att Sverige länge varit en fristad för vältaliga kurder som flytt den turkiska statens repression och använt sin frihet till att oförtröttligt berätta om den. Och saken blev inte bättre när S så sent som i höstas lovade ”att fördjupa sitt samarbete med PYD” för att få riksdagsledamoten Amineh Kakabavehs röst, som var avgörande för att Magdalena Andersson skulle bli statsminister.

Turkiet kommer utpressa igen och igen

Lena Andersson frågar i sin kolumn (betalvägg): Hur ska man parera risken för ständigt nya utpressningslägen ifall man lyckas undanröja det innevarande? Varför skulle inte Turkiet varje gång Sverige behöver militär hjälp passa på att utnyttja övertaget?

”Hela saken är genant och drar ett löjets skimmer över det myckna talet om enighet i farans stund.”

Och Andersson går längre. Det är inte enbart pinsamt, det är skadligt att vara med i en klubb där medlemmarna utpressar varandra.

Det rättrådiga är att dra tillbaka ansökan

”Antingen agerar man utifrån rättrådiga principer, eller så agerar man med försåt och ser andra som ett medel för att främja egna intressen. Den som handlar på det viset, och betraktar tillvaron som en ändlös maktkamp, försitter aldrig en chans att växla in varje vädjan i en skuld. Sådana personer och länder ska man hålla sig långt borta ifrån.”

Anderssons slutsats: ”Sverige borde därför utan dröjsmål dra tillbaka sin ansökan, med hänsyn till att villkoren är oacceptabla.”

Sverige får inte vika ner sig

Det är lätt att hålla med Lena Andersson i att Sverige inte får bli en underkuvad nation som styrs av islamisten Erdogan från Ankara. Den eftergifts- och underkastelsepolitik som präglade andra världskriget bör inte upprepas.

Men man kan inte heller blunda för att svensk utrikespolitik som ledstjärna haft den galna ambitionen om att vara ”humanitär stormakt”. Det är den som nu gör att landet hamnat i en situation där Erdogan kan idka utpressning.

Eller rakare uttryckt: Vad fan har Sverige i Syrien att göra? Varför är vänstern så klåfingrigt maktgalen att man ger sig i lag med marxistiska kurdiska miliser? Och kastar miljard efter miljard av svenska skattemedel över dem?

Här behövs en ny regering som lägger om kursen. Sverige först – det borde bli signalorden som ersätter villfarelsen om humanitär stormakt.

Ny ansökan under värdiga former

Lena Andersson skriver: ”Ifall alltså Sverige drog sig ur nu, innan förnedringen är fullbordad och underkastelsen helt genomförd, skulle Erdogan och Turkiet ha blamerat sig inför Natokretsen”.

Det vore kanske inte så dumt. Då skulle Sverige få tid att lägga om utrikespolitiken, utifrån sina egna nationella intressen. Och Nato får skapa klarhet i vilka värden Nato försvarar. Sedan skulle en ny ansökan under värdiga former kunna inlämnas, då även Turkiet visar Sverige respekt.