Avgångskraven mot två S-ministrar för att de kategoriskt avfärdat en svensk Nato-ansökan men ändå tänker sitta kvar om så sker, är inte rimliga. Dessa båda har lågt anseende, men man ska inte sparka på de som redan ligger ner.
Jag förstår mycket väl att många vill att försvarsminister Peter Hultqvist och miljöminister Annika Strandhäll avgår om den svenska regeringen med stöd av bred majoritet i riksdagen lämnar in ansökan om medlemskap i försvarsalliansen Nato.
De båda har rabiat avvisat en sådan möjlighet. Peter Hultqvist så sent som för några månader sedan på den socialdemokratiska kongressen, då han med indignation och energi sa: ”Jag kommer definitivt aldrig så länge jag är försvarsminister att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera alla!”
Annika Strandhäll är, förutom statsråd, ordförande i socialdemokratiska kvinnoförbundet och S-kvinnorna är emot ett svenskt Nato-medlemskap. Strandhäll skrev på S-kvinnornas hemsida i början på februari: ”Sveriges position i förhållande till Nato är – och ska vara – tydlig: ’Samarbete ja, medlemskap nej’.”
24 februari 2022
I andra fall hade det varit fullt rimligt att kräva avgång om en minister ändrar sig så kapitalt och så snabbt. Då hade man kunnat kalla det skamlöst och att ministrar bara är pappdockor som ändrar uppfattning hur enkelt som helst. Men Natofrågan handlar om säkerhetspolitik. Och i den gäller speciella villkor, som diskuterats i tidigare ledare här i Samtiden (Säkerhetspolitik är en dans med fienden).
Den verklighet vi hade före 24 februari slutade existera då Ryssland invaderade den självständiga och alliansfria nationen Ukraina. Nu har vi en ny säkerhetspolitisk verklighet.
Rysslands agerande har förändrat allt som vi trodde respekterades nationer emellan, åtminstone i Europa.
När förutsättningarna i verkligheten förändras, måste också politiken kunna analysera den nya situationen och ändra uppfattning om vilken väg som är bäst. Visst, de båda ministrarna har hört hur den ryska björnen gormat under hela vintern och den som är insatt avstår då från att göra kategoriska uttalanden. Men ingen visste om Ryssland verkligen skulle ta det förödande steget att rulla in pansarvagnar och försöka störta en demokratiskt vald president i ett grannland.
Svagt förtroende
Jag förstår också logiken som gäller i det politiska spelet om att rikta avgångskrav mot två ministrar som ändå har lågt anseende, eftersom de inte uppför sig så som man förväntar sig av landets styrande makthavare. Både Hultqvist och Strandhäll attackerar sina meningsmotståndare på en så låg nivå att man förundras över hur de kan se sig själva i spegeln efter arbetsdagens slut. Det är retorik som tillhör mellanstadieelever, men som de flesta växer ifrån.
Men att de båda är otrevliga och som ministrar bedriver polariserande debatt är en sak. Att använda Natofrågan för att klämma åt dem är fel. Säkerhetspolitiken är viktigare än att bli partipolitiskt slagträ. Och de båda företräder Socialdemokratin sådan den är i vår tid. För det borde man inte rikta riksdagens misstroende mot dem.
Bättre då att låta att svenska folket få säga vad de tycker om deras sätt att styra landet i riksdagsvalet om några månader.