Hon skrev in sig i svensk politisk historia när hon som talskrivare medverkade till att statsminister Reinfeldt år 2014 sa ”öppna era hjärtan” och ”tack för att ni valde Sverige”. Uttryck som kommit att symbolisera det naiva politiska ledarskapet i Sverige under minst två årtionden.
Nu har hon släppt memoarboken ”Landsförrädare” (Bonniers, 2022) där hon berättar om sina dryga 20 år i politik och media.
Hatar men klagar på andras hat
Titeln är ett vanligt epitet hon får i sociala medier. Hon ägnar stort utrymme åt dem som inte gillar henne, som riktar arga angrepp mot henne. Men i boken framgår att hon själv vräker ur sig hatfyllda omdömen om andra: ”Råttor”, ”rasister”, ”främlingsfientliga”, ”luktar svett”, ”vi skrattade åt dem”, ”Hur kunde de tro att vi någonsin skulle kunna vara attraherade av någon av dem?”
Om man har denna attityd till dem man försöker (eller gör hon ens det?) debattera med, är det kanske inte så konstigt om de svarar med samma mynt. Särskilt på sociala medier.
Och så föga originellt att klaga. Det är ju vänstersidans favoritgren att förfäras över hur grova och oförskämda migrationskritiker är. Men de reflekterar aldrig över sitt eget hat. Om du kallar någon för rasist, råtta eller nazist utan att ha någon annan grund än dina egna fördomar, då bäddar du för att ytterligare polarisera debatten.
Berglöf saknar förmåga att se orsak och verkan. Hon anser sig göra rätt när hon är uppstudsig. Andra gör fel när de agerar likadant.
Hyckleriet
Någon vidare eftertanke finns inte hos Berglöf. Det är bara andra sidan som är vidrig. Själv står hon för de fina och goda värderingar som gör att hon får kalla sina meningsmotståndare vad som helst.
Det är en outhärdlig narcissism som präglar den här boken.
Hon blir riktigt upprörd när det blev känt att hon flyttat till en kommun där hon kunnat sätta sina barn i en skola där det inte finns en enda mörkhårig invandrarelev. Hon saknar förmåga att inse vilket oerhört hyckleri det är när hon vill att Sverige ska ta emot hur många miljoner migranter från främmande kulturer som helst – men själv väljer bort mångkulturen genom att med pengars makt bosätta sig i ett samhälle där hon slipper allt det där.
Att utsätta svenska folket för kulturkrockar är inget problem, men att leva med dem själv? Nej, tack!
Jag undrar om Berglöf hört talas om bibelcitatet ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” (Matteus 7:3) Och om hon alls förstår innebörden.
Inga argument
Mest talande är ändå att Berglöf på nära 300 sidor inte lyckas framföra ett enda sakargument mot Sverigedemokraterna eller Moderaternas omsvängning i migrationsfrågan senaste åren. Hon fördömer sida upp och sida ner, men förklarar aldrig vad det är som är så hemskt. Det bara ÄR hemskt. Sååå himla hemskt!
Lustigt nog citerar hon dem som förespråkar begränsad invandring, men avstår från att argumentera – i sak – på vilket sätt de har fel. De har bara… FEL!
1992 skriver ett nätverk av moderater till partistyrelsen: ”Invandringsfrågan har inte blivit föremål för en fri debatt. Viktig information har undanhållits medborgarna. Personer som försöker föra fram en balanserad kritik tillåts inte komma till tals, och om de uppmärksammas, sker detta endast för att misstänkliggöra dem”. Året därpå skriver en docent och M-aktiv insändare i SvD: ”folks oro över invandringen måste tas på allvar”.
Berglöf citerar också M-manifestet ”Land för hoppfulla” 1997, där Ulf Kristersson var huvudsekreterare. I det berörs opinionen mot invandring som finns i väljarkåren, något som Berglöf avmätt avfärdar med att det är ”rasistens perspektiv”.
Hon återger detta för att kunna säga att partiet blev så mycket bättre under Fredrik Reinfeldts tid.
Då minsta invändning mot ökande invandring blev då lika med rasism. Hållningen innebar, naturligtvis, att få vågade diskutera de problem som invandringen skapar i samhället. Allt utom ”halleluja för fler” stämplades av ”nya moderaterna” som rasism och vedervärdig människosyn.
Ändå klagar hon på att politikerna inte berörde mordet på Fadime Sahindal. Men vad skulle de ha kunnat säga, utan att av Berglöf blivit stämplade som rasister? Och själv gör hon inte en enda reflektion i fråga om hederskultur och hur illa integrationen fungerar.
Vad folket tycker är oväsentligt
När Berglöf återger en opinionsmätning i DN 2002 där ”71 procent av väljarna tycker att det är rätt att kräva vissa språkkunskaper i det svenska språket för att bli medborgare”, skriver hon bara att det fick partierna att inse ”väljarpotentialen i frågan”. Här avstår hon från att stämpla 71 procent av folket som rasister – jag undrar varför!
Berglöf skriver inte ens att hon tillhör den lilla, lilla minoritet på 22 procent som var emot språkkrav – jag undrar varför!
I ett annat sammanhang skriver hon: ”Det moderna, det är att följa allmänhetens minsta vink. Anpassa politiken till verkligheten, detta ytterst luddiga och flytande begrepp.”
Och de partier som får ökat väljarstöd i val döms ut som ”populister som vill tillskansa sig mer makt för egen vinning”. Som om inte Berglöf var ute efter att behålla makten, där i statsministerns kansli i Rosenbad – med den skillnaden att hon saknar varje avsikt att fullfölja folkets vilja.
Är man i själ och hjärta demokratiskt lagd om man föraktar allmänheten och väljarkårens verklighet? Nej, det är man inte. Men man skyler över det med att påstå sig ha så goda värderingar att de övertrumfar folkviljan. Återigen denna utpräglade narcissism.
Det är ju detta sätt att agera som förklarar Sverigedemokraternas framgångar. Men det förstår inte Berglöf. Hon vill leva i sin egen bubbla. Eller bubblor: en offentlig där hon är för mångkultur och en privat där hon sätter barnen i skola som saknar alla inslag av mångkultur.
Jag tror det är detta vi kan kalla postmodernistiskt tänkande.
Då Reinfeldt visade känslor
Av boken får man bilden av att Reinfeldt saknar känslouttryck och entusiasm. Utom när han möter Jimmie Åkesson i debatt. Berglöf menar att Sverigedemokraternas inträde i riksdagen ”väckte mer glöd i Fredrik än något annat”. Hon citerar Åkesson som skrivit att Reinfeldts ”uppenbara hat mot oss” tenderar att ”överskugga det mesta”. Varpå Berglöf skriver: ”Men för mig var ställningstagandet viktigare än något annat. Till och med regeringsmakten.”
Intressant formulering. Det är alltså relationen till riksdagspartiet Sverigedemokraterna som ställningstagandet gäller, inte sakfrågorna, argumenten, resonemangen eller ens utvecklingen i den där besvärliga verkligheten. Det är sverigedemokrater som sådana hon tar avstånd ifrån. Går det vara mer fördomsfull? Och är inte Berglöfs sätt att resonera här sinnebilden för att dela upp människor i ”vi och dom”? Alltså allt det Berglöf anklagar SD för?
Sakfrågorna saknas!
Men politik handlar inte om vilka personer som blivit riksdagsledamöter, utan om vilka förslag som läggs fram, vilka argument som presenteras. Politik är att hålla med eller invända på basen av fakta, prioritering eller synsätt. Man kan inte bara säga: de är SD, alltså har de fel. Men djupare än så blir inte Berglöf.
Nu är hon ju allt annat än ensam om detta felslut. Det är här vi har kärnan till varför debatten inte kommer någonstans, utan bara blir mer polariserad.
Ingenstans framför Berglöf synpunkter på det ökande våldet i landet, vad det beror på eller vad som ska göras åt det. Är man rasist om man påpekar att invandrare, särskilt i andra generationen, är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken? Ja, absolut, enligt andemeningen i hennes bok. Att ifrågasätta öppna hjärtan är rasism.
Ingenstans resonerar Berglöf kring hur många Sverige kan ta emot. Jag gissar att hon delar synsätt med Annie Lööf som sagt att 30 miljoner får plats. Om detta land har denna utomordentliga förmåga, varför skriver hon inget om hur integrationen ska gå till?
Varför har hon inga lösningar, utan enbart i känslosvallande hat riktar sig mot dem som ifrågasätter hennes hållning?
Mitt svar är att hon inte kan förklara hur hennes känslor ska omsättas i verkligheten. Invandring är bra – det räcker.
Skrämmande världsfrånvänt
För mig är det skrämmande att vi haft en talskrivare hos Sveriges statsminister som så totalt föraktar väljarkåren och dess verklighet. Det enda viktiga är att tvinga på landet de egna besvärjelserna om vad ”människovärde” är – även om ordet aldrig definieras.
Inte undra på att svensk debatt är så platt och polariserande.