Mätningen från Infostat är som en vitamininjektion i den politiska samhällskroppen. Raset för S innebär att det är kamp om vilken sida som får egen majoritet i valet i höst – den nuvarande rödgröna röran eller de tre oppositionspartierna.

Det är ett dramatiskt förändrat styrkeförhållande mellan regeringsalternativen som antyds – det återstår att se om andra mätningar bekräftar den nya trenden. Sifo gjorde det inte i den mätning som publicerades igår, men den hade en tidigare svarsperiod än Infostat.

Tänk regeringsmakten i nya händer!

Men visst vore det befriande för landet om M, SD och KD fick 48,3 procent och rödgröna S, V och C fick 41,8 procent.

Då låge regeringsmakten helt och hållet i händerna på Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Ebba Busch och deras partier. Vilken förändring!

Borta vore allt tjafs vi nu hört i fyra år om hur V ska hållas utanför även om de är del av regeringsunderlaget. Och om den ”breda” mitten. Vi skulle helt enkelt slippa höra käbblet om hur de skulle komma överens för att hålla deras hjärnspöke borta från inflytande. Hua!

Och vi skulle slippa ministrar som beter sig som trotsiga femåringar eller uppstudsiga tonåringar i sociala medier. Host, host, Morgan och Annika.

Statsmannamässigheten tillbaka

En återgång till statsmannamässigt beteende på regeringsnivå vore bara det en befrielse. Ministrar som tar sitt ansvar på största allvar. Och som har ambition att företräda hela nationen.

Sverige och statsapparaten behöver en nystart efter alla yttre katastrofer (pandemi och krig i Europa) och alla inre turbulenta maktkamper (januariavtal och statsministeromröstningar).

Om Sverige får en ny majoritet kan man städa upp, eftersom man inte är ansvarig för det som gått fel.

Men kan man göra upp i viktiga frågor?

Framförallt utanför dessa tre partier är spekulationerna många om hur en regering ska se ut, med det folkets besked om styrkeförhållanden i riksdagen som Infostat-mätningen presenterar.

Det är lätt att dras med i medievänsterns nervösa och illvilliga spekulationer. Jag misströstade själv tidigare i vår, ska jag erkänna, när inga uppgörelser av tyngd presenterades från de tre partierna.

Här i Samtiden har jag frågat var pensionsuppgörelsen tog vägen. Men så kom den! De tre partierna visade att de kunde göra upp i en för välfärden central fråga. Lösningen fanns på att både tillfredsställa Sverigedemokraternas krav på att höja pensionerna för dem som har det sämst, och det borgerliga kravet på att det alltid ska löna sig att arbeta. Svaret blev, som det ofta blir i kompromisser, till priset av en högre offentlig kostnad. Om S och V satsar knappt 10 miljarder, satsar M, SD och KD nu 14 miljarder på pensionärerna.

Så kan man naturligtvis inte göra i varje fråga. En ny regering måste skära ner i väldigt, väldigt mycket som inte utgör statens kärnuppgift, för att kunna ge god trygghet i det som är välfärdens kärna.

Det tror jag en ny regering kommer att vara mycket bättre på än den nuvarande S-regeringen som är närmast korporativt bunden till myndigheter och statligt finansierade organ. S ger skattemedel till sina ömsesidiga vänner, medan en ny regering kan fördela budgeten med friska ögon och med fokus på vad som är viktigast för svenska folket.

Mer om regeringsbildning

Jag ska nu iväg och hålla föredrag i Uppsala på temat ”Är det viktigt med tydliga regeringsalternativ?”

Det är en fråga som ofta sopats under mattan i svensk debatt, där istället kritik mot ”blockpolitik” framförts. Men det är S-taktik, eftersom de som största parti alltid gynnas om inget organiserat samarbete finns som kan utmana dem. 1976 var det Moderaterna som utmålades som oansvariga högerspöken av Socialdemokratin, nu är det Sverigedemokraterna som stigmatiseras.

Lärdomen är att bara man låter bli att lyssna på S-propagandan, kan Sverige få en annan regering.

Blir intressant att höra om deltagarna på den konservativa vårkonferensen med Oikos håller med.

*

Se analys av Infostats mätning i Riks: