Ingenting är mer uppenbart efter denna kaosartade mandatperiod i riksdagen, än att Sverige behöver en majoritetsregering efter valet. Och partierna bör vara tydliga med vilka regeringsalternativen är – före valet, så att väljarna får avgöra.

Ett evinnerligt tjat om vem som får prata med vem, ett januariavtal efter den havererade decemberöverenskommelsen och fyra statsministeromröstningar gör denna mandatperiod i riksdagen till en av de stökigaste sedan 1920-talet.

Ingen annan än regeringen är ansvarig

Politiska tjänstemän från såväl M, S och MP pekar idag (DN-debatt) på hur budgetprocessen i riksdagen håller på att luckras upp vilket kan vara förspel till oansvarig ekonomisk politik som försätter Sverige i samma knipa som många sydliga europeiska länder. Artikelförfattarna har rätt i att varna för detta, men fel när de skriver: ”Regeringen är ansvarig för att förankra sin politik i riksdagen, men samtliga partier har ett ansvar att kompromissa”.

Nej! De partier som inte tillåts delta i regeringen har inget som helst ansvar att rädda de partier som sätter prestige före brett regeringssamarbete. Det är ju denna prestige som är grundorsaken till stökigheten under nuvarande mandatperiod. Januariavtalet skulle hålla V utanför och decemberöverenskommelsen skulle trolla bort SD och deras folkliga mandat.

Detta koketteri måste få ett slut.

Se till att bilda majoritetsregering

Svaret på frågan hur man säkrar en ansvarsfull politik på riksnivå är istället att låta väljarna avgöra vilket av två tydliga regeringsalternativ som ska få styra i fyra år. Och den sida som får majoritet i riksdagen borde bilda majoritetsregering. Då flyttas förhandlingarna in i regeringen istället för att utspelas inför öppen ridå i riksdagen. I regeringskretsen blir kravet på att kompromissa så mycket större, eftersom ett misslyckade innebär att regeringen havererar och partierna inför hela folket visar att man inte klarar av att regera.

Uppgörelser i riksdagen ger inte samma krav på ansvarstagande, utan ger stort spelrum för partiegoism. Att misslyckas att komma överens i riksdagen har heller inte alls lika högt pris. Man kan rycka på axlarna vid ett misslyckande och helt riktigt påpeka att ansvaret är regeringens.

Bara genom en majoritetsregering kan de senaste årens turbulens undvikas.

Men hur ska det gå till, när så skilda partier som C och V eller SD och L ska komma överens? Mitt svar är att vi bör titta på historien.

Lär av kohandeln efter valet 1932

I gårdagens vårseminarium med Oikos i Uppsala lyfte jag i mitt föredrag fram ”kohandeln” som förhandlingsstrategi. Den tillämpades då det politiska landskapet i Sverige i grunden förändrades första gången: Socialdemokraterna med Per Albin Hansson vann valframgångar med den konservativa tankefiguren ”folkhemmet”. S ökade i valet 1932 men var långt ifrån i majoritet. Man stod inför möjligheten att inte få igenom några av de reformer man ansåg nödvändiga.

Då gjorde Per Albin upp med det Bondeförbund som dittills ansetts vara mer konservativt än Högern.

Kohandeln innebar att Bondeförbundet fick igenom sitt krav på prisreglering och viss protektionism mot att Socialdemokraterna fick igenom sitt hjärtebarn, en expansiv arbetsmarknadspolitik även om den innebar underskott i statsbudgeten. Varje parti var helt emot, på principiella grunder, det andra partiets politik. Nej, nej, nej, borde det enkla svaret varit från båda partier. Men genom att låta det andra partiet få igenom sin principfråga, fick man själv igenom sin egen. Man bytte med varandra. Kohandel.

Den förhandlingsstrategin har inte diskuterats på mycket länge, men jag anser att den kan vara ett sätt att lösa ut de tvister som finns inom båda regeringsalternativen.

Kohandeln var framgångsrik för båda partierna, särskilt statsministerpartiet. Och metoden borde göra det enklare att bilda den majoritetsregering som Sverige så väl behöver efter valet i september.

*

Den här bilden visades under mitt föredrag igår: