Svenska skattebetalare får punga ut med 45 miljarder kr varje år i bistånd till korrupta regimer, därför att vissa partier inbillar sig att vi är en ”humanitär stormakt”. Denna villfarelse måste en ny konservativ regering göra upp med. Biståndet måste minska och göras om i grunden.
I årtionden har analyser från olika håll haft samma slutsats: det svenska biståndet är i bästa fall inte negativt för de länder där miljarderna dumpas. Det hjälper inte fattiga folk, utan kan tvärtom stjälpa dem.
Bistånd som maktverktyg
Svenska skattepengar hamnar i korrupta regimers privata fickor och hjälper dem att förtrycka fattiga befolkningar. Det är en vanvettig politik som bottnar i Olof Palmes önskan att ersätta folkhemmet med inrikes fokus på det egna folket, till ett internationellt fokus där han ville spela hjälte och låtsat att Sverige trots sin litenhet är en politisk och moralisk stormakt.
Men 45 miljarder kr om året kan man köpa sig vänner runt om i världen.
För vänstern och även KD och L är en procent av BNP i bistånd ett heligt moraliskt mål. Alltså egentligen oavsett faktiskt resultat i mottagarländerna. Pengarna ska brännas avsett vad. En makaber hållning som inte duger på något annat politikområde.
”Ändå är något annat än en procent tabu. Det närmar sig politisk talmystik… Att de helt skall läggas på bistånd med knapert resultat och vara fredade från en borgerlig regerings prioriteringar i ett förmodat svårt ekonomiskt läge är helt orimligt”, skriver Fredrik Haage på ledarplats i Smålandsposten.
Så är det.
Katastrofhjälp
En ny regering måste förändra biståndspolitiken i grunden. Budgeten måste minska rejält. Och de resurser som avsätts borde enbart gå till katastrofhjälp. Vid jordbävningar, tsunami-vågor, svåra bränder, översvämningar och andra katastrofer har Sverige en skyldighet att hjälpa till.
Vi borde se och erkänna att USA är en av de effektivaste biståndsgivarna trots en låg formell biståndsbudget. Vid tsunamin i bortre Asien var det amerikanska hangarfartyg som med helikoptrar snabbt kunde förse den överlevande befolkningen med rent dricksvatten och förnödenheter. Vid jordbävningen på Haiti var det amerikanska, militära sjukvårdsfartyg som snabbt kunde ge medicinsk hjälp till den fattiga lokalbefolkningen, medan de svenska biståndsmiljarderna var långt borta då det handlade om liv och död.
Sverige ska hjälpa till. Men svenska skattemedel ska inte, under falska ambitioner om utvecklingsbistånd, vara ett maktverktyg i politiska syften för att svenska politiker ska bli varmt välkomna av olika regimer, utan gå till människor i nöd.
Nuvarande organisation borde avvecklas. Katastrofhjälpen kan utgöra en del av den nu växande försvarsmakten. Då kan den också användas i svenska krislägen, som vid stora skogsbränder.
En ny regering kan inte låta miljarderna slösas bort på ineffektiv eller rent av skadlig verksamhet. På biståndsområdet måste stora förändringar ske.
Kanske är detta politikområde ämnat för förhandlingsstrategin ”kohandel” – se gårdagens ledare – så att frågan kan lösas ut mellan de partier som har mycket olika syn på biståndet och som efter valdagen kan nå majoritet i riksdagen och därmed regeringsmakten.