Det finns en fäbless i media att diskutera ”vem tar vem” i politiken. Taktikspelet. Sådana förenklingar kan fördömas som trams, men jag tycker man ur sådana kan ana vilken verklighetsbild olika röster bär på. Och det är småkul att se hur overkligt fantasifulla de ofta är. Som barn när de skriver lista till tomten.

Visst, politik är nästan aldrig logisk. Utfallet är en blandning av känslor, upplevelser, stämningar, händelser, skiftande prioriteringar och – vill jag hoppas – en gnutta fakta, kunskap och sunt förnuft. Det sistnämnda har dock varit väldigt frånvarande de två senaste årtiondena.

Vad är ”tungt”?

En sådan där spelteoretisk analys ägnar sig Andreas Johansson Heinö åt i sin senaste DN-kolumn (betalvägg). Attityden märks direkt. Inledningsvis menar Heinö att det är Sverigedemokraterna som ”haft en tung mandatperiod” – till skillnad från Liberalerna, då, blir min kommentar.

Heinö påpekar att SD före coronautbrottet passerade 24 procent i flera opinionsmätningar. I den nyaste mätningen från Sifo ligger SD på ”bara” 18,2 procent. Men att ligga över senaste valresultatet är – som här med 0,7 procent – är för alla partier en hygglig situation, inte något ”tungt”.

Liberalerna däremot, de ligger på strax över två procent, mindre än hälften av vad de fick i förra valet. DET är tungt!

Men inte för Heinö.

Tro är det sista som överger en liberal

Han tror att Liberalerna ska klara riksdagsspärren på fyra procent. Att de inte skulle göra det är bara ”önsketänkande” från Jimmie Åkessons sida. Vägen till riksdagen för L går via moderatväljare som lånar ut sina röster till L-partiet. Tåget har inte alls gått, menar Heinö och ser en framtidsbild framför sig:

”Så Sverigedemokraterna är nog så illa tvungna att mentalt förbereda sig för ett scenario där Liberalerna trots allt hänger kvar och med karaktäristiskt omotiverat gott självförtroende insisterar på att få sitta i regering och ställa långtgående krav på vilken politik den regeringen ska föra.”

Visst, i politik kan man inte ta något för givet. Men är det inte minst lika rimligt att liberaler är tvungna att mentalt förbereda sig på att L-partiet åker ut?

Röda linjer och hot om nytt svek

Förhoppning från Heinö är att L-partiets många ”röda linjer” ska stoppa den Sverigedemokratiska politiken. Att SD kan bli fem gånger så stora som L spelar ingen roll.

Och Heinö ser det som en STYRKA att Liberalerna (om de kommer in) har en vågmästarroll och kan hota med att hoppa över till socialistiska sidan – igen.

Jösses! Skälet till att L ligger illa till är många, men en kan vi nog alla vara överens om: velandet kring vilken regering man stöder. Före valet 2018 var det en icke-socialistisk regering. Efter valet röstade man nej till M-statsminister och såg till att en socialistisk kom till makten. Sedan bytte man partiledare och sa sig vara icke-socialister igen. Men enligt Heinö ska man gå till val på att värva stödröster från M, tillsammans med löftet att man kan göra om S-sveket en gång till!

Lycka till, säger jag.

Huvudmotståndare: globalister mot nationalister

Heinö har en poäng i det råder en ”pregnanta politiska skiljelinje” mellan globalister i L och nationalister i SD. Denna skiljelinje handlar om att den nya framväxande folkrörelsen som värnar det nationella utmanar den ohämmade globalism som såväl liberala som vänsteretablissemang har präglats av i årtionden.

Det är en ny balans som svenska folket efterfrågar – och det glömmer ofta spelteoretikerna i medierna: det är väljarna som avgör. Gränserna kan inte stå öppna, varken för människor som vill bli försörjda eller för strategisk handel som skapar beroende av diktaturer som Ryssland och Kina.

Globalismen förutsätter att övriga världen tänker som väst, men det gör den inte. Och då blir globalism farlig genom att väst förlorar handlingsfrihet genom att vara beroende av leveranser från diktaturer. Nationell suveränitet kräver hög grad av självförsörjning – inte handel med dem som föraktar frihet. Det är också det nationella perspektivet som förstår att ett starkt militärt försvar och kontroll av gränserna är livsavgörande för den egna kulturen och demokratin. Allt medan globalismen bekymmerslöst låter sig hamna i beroendeställning av världens onda krafter.

Reaktion på maktens misslyckande

Det är just här som etablissemangen misslyckats fundamentalt. Det är därför SD vuxit fram som en av de tyngsta maktfaktorerna i svensk politik. Om man ligger på 18, 24 eller 32 procent är mer fråga om grad än art. Det blir att förminska sin analys om man hänger upp sig på grad, och inte förstår art – förklaringen till framväxten.

Det är som att Heinö inte vill kännas vid att etablissemangen misslyckats. Alla rörelser mellan partierna är bara ett spel som inte har med verkligheten att göra. Men även som spelteoretiker uppvisar Heinö brister. Om tillväxten för L-partiet sker genom stödröster från M, tillskansar sig de icke-socialistiska inga nya röster. Då vore det ju säkrare om L-väljare röstar på M – då riskeras inte att 3,9 procent av rösterna kastas bort om L hamna strax under spärren.

Och med Heinö löper dessutom M ”risken” att SD blir största parti i regeringsalternativet, vilket jag förmodar inte är något Heinö ser fram emot.

Han menar också att det, så som opinionsmätningarna ser ut, inte finns någon annan väg till en icke-socialistisk majoritet än att L klarar spärren. L skulle vara det SD behöver för att nå regeringsbilningssidan. Men Heinö bortser från att stora förändringar kan ske under valrörelsen. Väljarkåren är alltmer rörlig. Opinionsmätningar är inte lag.

Dörrmatta eller stå för sin politik

De flesta kommentatorer menar att SD bara har att agera dörrmatta om en ny majoritet i riksdagen uppnås. Partiets valda ledamöter ska per automatik rösta ja till det som M-KD-L kommer överens om. Man tycks inte förstå att SD:s partiledning har en skyldighet att företräda det förtroende som långt mer än en miljon väljare kommer att ge partiet.

Då kan man inte vara en dörrmatta. Partierna som kan bilda en majoritet måste nå kompromisser där ingen kan ha ”röda linjer” mot någon annan. Om L skulle få riksdagsmandat i valet i höst och man vägrar ge SD-väljarna det inflytande demokratin tydliggjort, då borde de tilltänkta regeringspartierna inget stöd ha att hämta hos SD.

På samma sätt som V fällde S-regeringen förra sommaren – eftersom den tillämpade januariavtalet i vilket V uttryckligen förvägrades inflytande – kan SD låta bli att släppa fram en liberal regering som förvägrar dem inflytande. Det är så det fungerar i politiken. Också Moderaterna agerade på detta viset 1976, då de var partiet utanför ”mitten”. Man krävde att regeringsunderlagets tre partier skulle förhandla som jämlikar. ”Ett separat agerande i mitten får inte förekomma efter valnatten”, skrev M-ledaren Gösta Bohman till blivande statsminister Thorbjörn Fälldin – något som Fälldin höll med om (se källa).

Om de borgerliga vill ha Status Quo och göra upp med S (som C redan gör) är det helt upp till dem. Då kan Sverigedemokraterna fortsätta verka för en kursändring i opposition så som man gjort hittills. Och söka större folkligt mandat i takt med att etablissemangen fortsätter att misslyckas.

Paradox: konservativa vill förändring

Det som stökar till det för många som försöker analysera utvecklingen är att de som vill förändra är de konservativa. Normalt ska ju konservativa slå vakt om det som är. Det förutsätter dock att samhället utvecklats lugnt och stilla, inte utsatts för radikala idéer som skapat turbulens.

Nu anser konservativa att viktiga delar av tillståndet som skapats de senaste 20-30 åren måste rullas tillbaka. Det är ett experiment som misslyckats. Allt medan liberaler slår vakt om de öppna gränserna, migrationen, en svag polis och beroendet av diktaturer genom handel.

Ett tips till dig som vill se igenom spelteoretikernas utläggningar: fokusera på fundamenta, på sakfrågor, inte på relationslekar, känslostormar och lättkränkthet.

Då blir det enklare att se att konservativa perspektiv behöver stärkas kraftigt i svenskt samhällsliv om man vill komma tillrätta med en samhällsutveckling i fel riktning. Och här har – tack och lov – svenska väljarkåren det mest avgörande inflytandet. Väljarna kan ge landet och framtiden den riksdag som behövs för att återskapa det stabila, rättvisa och på meriter byggda samhälle Sverige en gång var.