Det råder i vänsterkretsar upprördhet över att kristdemokraternas partiledare Ebba Busch vill stärka respekten för ordningsmakten genom att lyfta polisens rätt att skjuta. Men en poliskår med högre respekt är vägen att undvika upplopp.

Det är i Ekots lördagsintervju som Busch säger: ”Frågan som borde ställas är: Varför sköts det inte skarpt?”

KD-ledaren tydliggör efter uppståndelsen att ”det är en fråga om strategi”. Vad ska polisen göra när kravaller och upplopp går överstyr?

Våldskapital

Det är högst rimligt att diskutera vilket våldskapital polisen får använda när de som befinner sig i Sverige numera har betydligt högre våldskapital än förr.

Som Samtiden rapporterat har polisen mycket små möjligheter att använda våld eller åtgärder som neutraliserar kriminella. Minsta nivå av våld över det absolut minimala innebär bestraffning av enskilda poliser. Det gör naturligtvis att polisen backar hellre än ingriper. Problemet är att då får allmänheten ta smällarna av kriminellas våldsanvändning.

Ordningsmakten i en demokrati är just till för att medborgarna ska slippa organisera sig till skydd mot andras våld. Och då måste polisens våldskapital vara större än klanernas och gängens våldskapital.

Domstolarnas tillämpningar också en mycket snäv tolkning av nödvärnsrätten, både för poliser och medborgare som försvarar sig. I flera fall har de som skjutit ihjäl en angripare fällts för att man använt mer våld än nöden kräver. Mora tingsrätt dömde häromåret en man till fängelse för grovt vållande till annans död, sedan han i sitt eget hem tvingats skjuta en inkräktare sedan inkräktaren redan slagit ner hans inneboende. I Rödeby fälldes den pappa som mitt i natten skyddade sin son mot ett attackerande gäng, som flera gånger anmälts utan att polisen ingripit, genom att skjuta ihjäl en av inkräktarna.

Rätten att skydda sitt liv

Här måste svensk rättspraxis förändras. Det är egentligen inte fel på lagtexten om nödvärn, men domstolarnas uttolkning är filosofiskt förkastlig. Om den som skyddar sig råkar döda inkräktaren, då anses det alltid vara övervåld. Men i den stund attacken sker, kan den som försvarar sig inte veta exakt hur mycket våld som får inkräktaren att avbryta angreppet.

I det skärrade läge som råder när man blir attackerad, vilket också gäller utbildade poliser som under påskhelgens kravaller, kan inte rättsstaten kräva noga övervägda analyser om vilket våld man får försvara sig med. Det är i panik och stressade ögonblick man själv aldrig önskat hamna i, och då måste nödvärnsrätten vara total. Alltså rätten att försvara sig, så även om det innebär döden för inkräktaren.

Så ser nödvärnsrätten ut i de flesta västländer. Så borde den också vara i Sverige. Vi är inte längre ett lugnt och tryggt hörn av världen.