Vi går in i en ny tid. En tid där nationella perspektiv – vaktslående om samhället genom att stärka självförsörjningsgraden och beredskapen – ersätter globalistiska drömmar om en gränslös värld.

New York Times-kolumnisten David Brooks ger sin bild av läget under rubriken Globalization Is Over. The Global Culture Wars Have Begun.

Han börjar med en tillbakablick. ”Globalisering handlade om integration av världsbilder, produkter, idéer och kultur … Tanken var att när nationer utanför väst utvecklades skulle de bli mer som oss i väst. [V]ärlden skulle beundra framgångarna för de västerländska demokratierna och försöka efterlikna oss – inriktade på konsumtion, fred och bli sekulära”, inleder han.

Men världen konvergerar inte längre mot väst utan avlägsnar sig. Globaliseringsprocessen slås nu tillbaka. ”Medan Ukrainas modiga kamp mot auktoritär aggression är en inspiration i väst, förblir mycket av världen oberörd, till och med sympatisk mot Vladimir Putin.”

Geopolitik ger avglobalisering

Men det är inte endast omvärlden som avglobaliserar. Också i väst ändras affärstänkandet i grunden. ”Många västerländska börs-vd:ar omprövar sin verksamhet i Kina när regimen blir mer fientlig mot väst och eftersom leveranskedjorna hotas av politisk osäkerhet”, skriver David Brooks.

Världsekonomin verkar gradvis organiseras i en västlig zon och en kinesisk zon. Utländska direktinvesteringar mellan Kina och Amerika är bara en sjättedel av vad den var för fem år sedan.

”Ekonomiska rivaliteter har nu smält samman med politiska, moraliska och andra rivaliteter till en global tävling om dominans. Globaliseringen har ersatts av något som liknar ett globalt kulturkrig.”

Diktatorer som Putin och Xi Jinping har underblåst avundsjuka och förbittring mot väst i global skala. De förklarar sin öppna revolt mot västvärldens eliter. Putin talar gärna om hur västvärlden förnedrade Ryssland på 1990-talet och expanderat Nato. Samma tongångar kommer från Kina som talar om ”förnedringens århundrade”. De klagar på hur de arroganta västerlänningarna försöker påtvinga alla andra sina värderingar.

Också ”woke” – vänsteraktivisten som menar att kön är något man väljer och att de egna kulturella traditionerna är något förhatligt – får västvärlden att framstå som apart bland de flesta människor på jorden.

Inte alls så dystert

David Brooks har som liberal en sorgsen ton när han beskriver utvecklingen. Men mycket av förändringarna är nödvändiga. Ingen civilisation, inte heller västvärldens, kan räkna med att styra hela världen – det som varit den underliggande självklarheten hos globaliseringsförespråkarna. Här hade Samuel Huntington och hans analys om civilisationerna kamp rätt. Människors seder, traditioner, psykologi och värderingar driver historien lika mycket som materiella intressen. Och vi är mer olika än vad liberaler i väst vill tro.

Att värna frihandel där man kan köpa och sälja över politiska/nationella/kulturella gränser är riktig. Tekniken gör också kommunikation över hela världen enkel, och det är bra.

Men när världen kommer allt närmare oss som människor, då behöver vi bättre veta vilka vi själv är. Vi behöver en starkare lojalitet med nation och kultur.

Det är de ledare som fattar detta som kan skapa en ny balans mellan det nationella och det internationella. De som däremot förnekar människans natur – det vill säga alla etablissemang i väst – driver fram allt större polarisering och motsättningar.

*

Denna artikel publicerades först i The Conservative.