Att ändra Kungariket Sveriges säkerhetspolitiska grundfundament sedan 200 år är en stor sak. Vi har varit alliansfria sedan kronprins Karl Johan var med och besegrade Napoleon 1814. En folkomröstning om att gå med i Nato hade varit det rätta, men sakernas tillstånd gör det inte möjligt.

För ovanlighetens skull finns både konservativa och socialistiska argument för Sverige ska vara militärt alliansfritt. Därför har den varit osedvanligt långlivad, trots att den utsatts för press under två världskrig.

Fornstora dar

Vi sjunger i nationalsången att kungariket ”tronar på minnen från fornstora dar, då ärat Ditt namn flög över jorden”. För konservativa grundar sig bilden av Sverige inte bara på Gustav Vasa och hans riksbygge, utan på ett exceptionellt framgångsrikt 1600-tal då Sverige var den ledande nationen i Europa, trots sin lilla befolkning.

Sverige låg långt före länder med mycket större befolkning därför att Axel Oxenstierna och Gustav II Adolf förstod hur man maximalt skulle ta tillvara de svenska förutsättningarna. De som var skickligast befordrades. Det innebar att när kungen stupade i dimman i Lützen 1632 fanns andra generaler som tog befälet och fortsatte framgångarna för den svenska armén – i 28 år till. Sverige stod på sin topp när det blev fredstid från 1660. Somliga var ändå lite sura över att man lät Danmark fortsätta existera. Sedan behöll landet sina omfattande provinser i 60 år – till 1720.

Sverige blev världsledande på kanoner och har sedan dess haft en ansedd försvarsindustri.

Denna stolta historia visar att Sverige inte behöver några allierade. Sverige kan, om man vill. Och man kan låta bli. Neutraliteten under de två blodiga världskrigen på 1900-talet gynnade landet, även om oviljan att strida för den västerländska civilisationen gör att ett konstant dåligt samvete vilar över oss idag.

Humanitär stormakt

Istället utvecklade svenska vänstern genom Olof Palme från slutet av 1960-talet en självbild av landet som den humanitära stormakten, mellan de två militära allianserna Nato och Warszawapakten. Mellan kapitalism och kommunism. Genom sin fria roll ville Palme hävda att han kunde skapa fred i världen. Retoriken var lysande och skimrande, men resultatet var noll och intet. Svenska skattebetalare tvingades dock betala allt större summor i ulandsbistånd som spreds till diverse kommunistiska och korrupta regimen världen över.

Olof Palme gick som svenskt statsråd med ambassadören för kommunistiska nord-Vietnam i fackeltåg 1968 då man demonstrerade mot USA. Detta blev en tradition för vänstern. ”USA ut ur…” var ett mantra som ideligen återkom i årtionde efter årtionde. Därför finns hos vänstern en nedärvd aversion, för att inte säga hat, mot USA och Nato.

Detta även om Palme paradoxalt nog, samtidigt som han demonstrerade mot USA på gatorna, i hemlighet fördjupade Sveriges militära samarbetet med just USA.

Nytt historiskt kapitel

Efter kalla krigets slut gick Sverige med i EU men inte i valutaunionen EMU. Båda dessa beslut fattades av svenska folket i folkomröstningar 1994 och 2003. Därmed upphörde neutraliteten, men den militära alliansfriheten bestod.

Nu är tiden kommen då också denna sista del av stormaktstiden ska värnas eller falla. Rysslands inmarsch i neutrala och alliansfria Ukraina visar att dessa positioner inte betyder något om man inte kan försvara dem militärt. Och för att slippa krig måste man ha ett så starkt försvar att varje angripare avskräcks från att ens försöka.

Alternativ 1 – fortsatt alliansfrihet

Sverige skulle teoretiskt kunna fortsätta sin historiska linje som alliansfri nation, men det kräver en utomordentligt omfattande upprustning. Efter andra världskriget gick fem procent av BNP till försvaret. Det skulle knappt räcka nu, med den högteknologiska försvarsmateriel som idag krävs. Jag minns tidigt 80-tal då Fälldinregeringen röstade igenom satsningen på ett eget, svenskt stridsflyg i form av Jas Gripen. Då levde ännu ambitionen om att Sverige kan försvara sig som alliansfritt.

Måste ärligt erkänna att jag inte i svensk opinion märker av samma vilja idag. Visst, upp till två procent av BNP anser nu allt fler är nödvändigt, men det är en nivå som kräver allianssamarbete i Nato. Ska vi klara det själv krävs minst en fördubbling av detta, förmodligen mer. Vi behöver en militarisering av samhället, ungefär som den som präglar Israel.

Alternativ 2 – försvar genom allians

Varför har Nato-medlemskap plötsligt blivit ett så påtagligt realistiskt alternativ? Varför har det gått så fort att hamna i konkreta samtal om att ansöka? Visst, Ryssland har invaderat alliansfria Ukraina och visar därmed alliansfrihetens svaghet. Men ändå, Sverige har vetat att anfall mot alliansfri stat är fullt möjlig i 200 år.

Jag tror flera sammanvägande faktorer ger svaret: 1) i naivitetens tidevarv har många trott att krig tillhörde historien, en naivitet som nu fallit och många upptäcker att vi står nakna, 2) Sverige har genom EU-medlemskapet släppt neutraliteten och att då också släppa alliansfriheten är inte ett lika stort steg, 3) vänsterns anti-amerikanism har flagnat och är mer nostalgi än äkta hat, 4) ingen svensk politiker har samma storhetsvansinne som Palme och tror att man kan bli världsspelare genom att stå utanför allianser, 5) det är svindyrt att försvara sig själv och vi vill gärna använda pengarna till annat än kanoner.

Det sistnämnda, bekvämlighetsskälet, är det viktigaste. Genom Nato behöver inte Sverige satsa mer än två procent på försvarsmakten. Det är det billigaste alternativet för att skapa säkerhet i ett osäkert Europa.

Alternativ 3 – hoppas på det bästa

Självfallet kan Sverige fortsätta som hittills, alltså vara alliansfritt med ett alltför litet försvar. Om Putin inte angriper, då behöver vi inte något militärt samarbete och inte heller satsa så mycket på militärt försvar. Då kan vi också fortsätta leka humanitär stormakt, och ge omvärlden ett gott skratt.

Beslut behöver fattas

Invasionen i Ukraina ställer frågan på sin spets: vilket vägval ska Sverige göra? Om vi inte gör något, är det alternativ 3 som verkställs. En förändring är så principiellt stor att en kursändring borde föregås av folkomröstning mellan alternativ 1 och 2 (alltså nej eller ja till Nato-ansökan, där ett nej ger förpliktelser om en ny högre egen försvarsambition).

Men säkerhetspolitik är annorlunda än kärnkraftsutbyggnad, frihandelssamarbete eller något annat som vi i Sverige helt själva bestämmer över hur vi vill hantera. Säkerhetspolitik är en dans med fienden. Vad vi behöver göra beror inte på oss, utan på vad fienden kan tänkas göra. Det är därför den till synes märkliga aspekten uppstår, att vad Finland gör starkt påverkar oss. Säkerhetspolitik är relativ i förhållande till alla andra aktörer. Och därför också ständigt i förändring. Hur starkt eller svagt är Ryssland? Vad vet vi just nu?

Därför blir Finlands svar också vårt

När omvärldsläget blivit extra oroligt och otryggt är det inget bra tillfälle att ordna en folkomröstning vars process sker över ett halvår. Och vi kan inte vänta på att det ska bli lugnt i omvärlden igen, innan vi bestämmer oss. Därför behöver beslutet överlämnas till de folkvalda i riksdagen.

Själv är jag helt med på alternativ 1, att Sverige löser det själv. Men det kräver en helt annan mentalitet och förmåga att prioritera försvaret framför mycket annat. Finland har med sin 1900-talshistoria större förutsättningar att fatta ett sådant beslut. Jag har lagt ner en krans vid Frihetsstatyn i Tammerfors (med soldat som sträcker svärd till minne av dem som offrat sina liv för friheten), detta som representant för svenskt parti på 80-talet. Och varit på bankett där också representanter för Sovjet och DDR satt vid honnörsbordet. Finland har närmare till historien än Sverige. Därför är det också rimligt att av den anledningen lyssna på hur Republiken Finland gör.

Om till och med Finland anser det orealistiskt att klara ett eget försvar under nuvarande världsläge och bedömer att Nato blir det rimliga, realistiska alternativet, då är jag också beredd att göra det.