Fem månader före valdagen avgick Nyamko Sabuni som partiledare för Liberalerna. Att byta partiledare kort före val har provats förr: Olof Johansson avgick fem månader före valet 1998. Men Lennart Daléus lyckades inte lyfta siffrorna.

ANALYS. Det ses som en chansning för Liberalerna att kort tid före riksdagsvalet 11 september byta partiledare. Partiet ligger långt under fyraprocentsspärren för att få vara med och dela på mandaten i parlamentet, i Novus på 2,1 procent.

Likheter med C 1998

Nu tycks Nyamko Sabuni ha fattat beslutet på egen hand. Det var inte partiet som låg bakom avgången. På samma sätt var det i april 1998 då centerledaren Olof Johansson plötsligt meddelade att han avgår, inför valet i september samma år. Det var hans personliga beslut, inte partiets.

Flera andra likheter finns. Olof Johansson mötte hård intern kritik eftersom han började samarbeta med S-regeringen utan att ha förankrat det i partiet. Åren 1995 till 1998 gjorde C-ledningen upp med S-regeringen om den ekonomiska politiken. Partiet placerade även politiska tjänstemän på finansdepartementet.

Under de senaste åren har Liberalerna samarbetat med S genom januariavtalet. Och haft politiska tjänstemän i regeringskansliet.

Att samarbeta med S skapar otydlighet för små partier: Ingår de i S-sfären eller är de i opposition mot S-makten? För väljarna blir profilen högst oklar.

Ingen vinst med hastigt partiledarbyte

I november 1997 hade Centerpartiet stöd av 6,1 procent i SCB och gick mot ett historiskt dåligt valresultat. När Olof Johansson hoppat av valdes Lennart Daléus till partiledare. Han gjorde inga tydliga politiska förändringar, men två valaffischer blev historiska. Dels den som presenterade den nye och för allmänheten relativt okände partiledaren: ”Det här är Lennart”.

Omtalad blev även den för politiken ovanligt otydliga valaffischen med budskapet ”mittens rike”. Valresultatet blev ett väljarstöd på 5,1 procent, partiets sämsta någonsin.

Det talar för att Liberalerna inte heller har några vidare goda utsikter att vinna väljare genom att kort före valet byta partiledare.

Ingen taktikröstning när två partier ligger under isen?

Enda hoppet är taktikröstarna, alltså att väljare som egentligen tänkt rösta på Moderaterna ska stödrösta på L för att de ska klara spärren. Men L ligger så långt under spärren att ett sådant taktikröstande kan innebära att man kastar bort sin röst.

Också MP ligger klart under spärren. Frågan är om inte väljare både till vänster och höger låter udda vara jämnt – ingen taktikröstar och då råkar ingen regeringsalternativ ut för förlust eftersom ett parti på varje sida åker ur.

Detta läge har aldrig infunnit sig förut, så det återstår att se hur väljarna reagerar på möjligheten att två partier åker ur parlamentet.